Lite tankar och allmänt gnäll efter Stockholm Triathlon

Eskil  

Jag ger min egen insats på helgens olympiska distans betyget ”godkänt”, inte mer. Prestationen ligger väl ungefär i linje med med min inställning och mina förberedelser inför tävlingen och är inget att skriva hem om egentligen, men jag skrapar ihop en rapport i alla fall.

Om jag har räknat rätt var det här min sjätte triathlonstart, och den tredje på just den här tävlingen i motionsklassen. Jag hade en tolfteplats från 2015 och en femteplats från 2016 som riktpunkter. Simningen kändes helt okej, men gick långsammare än förra gången: strax under 27 minuter, mot 23:40 senast. Å andra sidan räckte det till plats 35 nu mot plats 64 sist. Antingen blir folk sämre på att simma eller så var det en längre sträcka i år. Jag lutar åt det senare alternativet och jag ska återkomma till det senare. På cyklingen kände jag mig hyfsat stark men presterade sämre än sist: 1:07:08 (plac. 18) jämfört med 1:05:44 (plac. 12). Växlingarna har tagit sig i alla fall: senast kom jag på plats 323 vid första växlingen, plats 131 vid den andra. I år kom jag i alla fall topp-50 på bägge, trots att jag irrade runt och letade efter min cykel alldeles för länge efter simningen. Jag har fått lite snits på att ha skorna fast på pedalerna och ta på mig dom i farten och det gör nog en del. (Att jag fortfarande är relativt dålig på att växla förbryllar mig lite eftersom jag ser mig själv som en snabb ombytare till vardags. Tränar dom andra på det här momentet? Kan det bero på att jag tar det ganska lugnt på morgnarna och går runt och skrotar i kalsongerna i två timmar med en kaffekopp i handen medan det normala är att kasta i sig några mackor, klä på sig själv och ungarna i all hast och sen stressa iväg till jobb och skola i ett triathlonliknande moment varje dag?)

Och så löpningen. Det ska ju vara min paradgren men igår kändes benen tunga. Kilometertiderna låg runt 3:45 och det var inte mycket jag kunde göra för att ändra på den saken. Jag skyller inte på banan men den underlättade inte direkt; det var bitvis trångt, skarpa svängar och kullersten. Dessutom var den för kort: min klocka stannade på 9 km! Jag blev nästan orolig att jag sprungit ett varv för lite men det hade jag inte. Okej att min gps kan visa lite fel ibland men inte en hel kilometer. Det kanske inte är så petnoga sånt där inom triathlon, eller så slarvade arrangören nu när VM-touren inte kom på besök. Tiden 34:19 är alltså inget att imponeras över, det hade nog blivit strax under 38 minuter på en full mil. Men den var näst bäst i motionsklassen och hade stått sig rätt bra även i tävlingsklasserna.

Med reservation för att resultatlistan känns allmänt opålitlig verkar jag ha kommit trea totalt (jag tänker inte erkänna mig besegrad av några som kör stafett!). En förbättring placeringsmässigt i år alltså även om det känns som att jag presterade lite sämre på samtliga moment utom växlingarna. Om jag ska köra den här tävlingen igen kommer jag nog att ordna licens och ställa upp i tävlingsklassen. Jag borde inte göra bort mig allt för mycket där.

Och knät då? Jo, det höll. Jag känner knappt av det men nojar ändå. Kanske borde jag vila helt ett tag? Kanske oroar jag mig helt i onödan och borde ösa på för fullt? Jag har ingen aning. Nu har jag bestämt mig för en kompromiss i veckan som kommer med lite lugnare löpning i några dagar för att sen testa att köra lite hårdare till helgen igen. Det innebär att jag avstår från Ursvik Xtreme ikväll; jag har ju redan klarat av att gå under timmen där och nu siktar på att putsa på min tid i finalen om två veckor istället. Om inte löpardöden tar mig:

– Vem är du?

– Jag är löpardöden.

– Kommer du för att hämta mig?

– Jag har redan länge sprungit vid din sida.

– Kan du inte vänta lite, bara tills efter Lidingö!

– Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov

 Dela på Facebook