Jag vet inte inte om det blir i exakt kronoligisk ordning eftersom minnet är lite vagt på sina håll men något sånt här var det att ta sig de nio milen mellan Sälen och Mora till fots:
Innan start:
Jag vaknade 1:45 efter att ha tittat på klockan sista gången 22:40. Klädde på mig i badrummet (glömde myggmedel så drabbas jag av den beryktade harpesten läste ni här först) för att inte väcka familjen och tassade iväg mot Vasaloppsbussen med en hotellkaffe i ena handen och en liter fruktyoghurt i den andra, väskan med ombyte till Evertsberg på ryggen. När jag gick genom det mörklagda Mora slog det mig att det måste vara närmare 10 år sedan jag släntrade genom en mörk stad på egen hand så sent.
Jag var bland de första till bussen så det blev lite väntan innan vi åkte iväg 2:45 mot starten. Försökte förlänga sömnen, misslyckades ganska ordentligt med det men det var skönt att bara blunda lite. Kompakt tystnad större delen av den bussresan.
Vi kom fram nån timme innan start, ca 4.00 till ett kyligt och mörkt Sälen. Jag var där nån gång när pappa åkte Vasaloppet för minst 25 år sedan och brukar försökta se starten varje år. Och visst känns det att man är på helig idrottsmark.
Under tiden jag och alla andra väntar på starten är det olika taktiker på rastlöshet: Många går omkring och småpratar, andra minglar, däribland PaceOnEarth-Johnny som gav mig en ”lycka till”-klapp på axeln. Några sitter djupt ingrävda i sociala medier och livesänder. Elov Olsson, favorit att bli bästa svensk, dansar runt kring elit-bordet. Men många gör som jag; vandrar runt lite planlöst. Packar in drop-bag till Evertsberg och strax innan start också mina överdragskläder. Nu är det dags. Nästan på minuten orkar solen upp över kullarna.
Starten går:
Och visst är det skönt att få komma igång. Vasaloppet börjar ju med en lång uppförsbacke på asfalt och efter några timmar övergår den i grusväg och nedför till första kontrollen, Smågan ca 10 milometer senare. Min taktik på förhand var att springa så mycket det går förutom 5 minuter efter varje vätskekontroll eller större Vasa-stopp, vilket skulle bli omkring var 5e kilometer. Första stoppet var på bred grusväg så inga problem där. Nån halvliter sportdryck och energi-gel. Enligt plan. Kroppen kändes lite seg men inget jag la nån större vikt vid; Klockan 5, start med två kilometer uppförsbacke och tre timmars sömn. Klart man är seg.
Smågan:
Efter smågan bar det in i skogen. Det var smal stig så det blev ett långt led med löpare. Jag pusslade ihop mina fem gå-minuter efter hand där det gick att släppa förbi löpare, vill ju inte förstöra för nån annan genom att gå efter 12 % av loppet. Lite väg och lite stig. Och lite mer stig. Mer skogsväg. Lätt att hålla en dräglig fart och det bildas långa kedjor av löpare. Nån gång går det att gå fem minuter, nån gång går det inte. Mitt problemknä börjar varna lite lätt och kroppen är fortfarande trött och vill inte riktigt vakna. En riktigt dålig känsla börjar smyga sig på, det kommer bli en lång dag.
Mångsbodarna:
Vid mångsbodarna börjar jag bli riktigt nervös. Knät börjar ömma och mina muskler blir segare och tröttare för varje kilometer. Det är riktigt blött i skogen, marken är mättad efter förra veckans kraftiga nederbörd och där det inte är hala rötter eller sneda spångar/spänger känns det som att springa på en idrottsmatta; det finns inget som riktigt möter foten utan jag sjunker ner varje steg. Jag börjar gå lite mer än mina fem minuter men håller på min energiplan och dricker ca 5 dl på varje tillfälle, drar energigels eller något tuggbart det bjuds på. Med ungefär tre kilometer kvar till Risberg börjar jag bli riktigt orolig och känner mig ordentligt kraftlös, jag har ingen energi i benmusklerna över huvud taget, det är märkligt jobbigt att springaoch flåsigt att gå. Jag har haft svårt att äta ordentligt i några veckor. Inte psykiskt, det har varit fysiskt svårt; magen har bara sagt stopp och varit svullen. Men det här är något annat. Så mycket kalorier jag plockat i mig sen kl 2 borde räcka bra mycket längre än såhär.
Det är ungefär 62-63 kilometer kvar. Jag går och tappar humöret i den långa backen upp mot Risberg när jag möter familjen för första gången idag.
Risberg:
Det är skönt att prata lite med min fru och föräldrar, jag får lite energi av mina barn. Och faktiskt av att höra att det inte är jag som har det jobbigt, jag hör det på några olika platser kring mig. Jag äter några Vasaloppsbullar (semmelbullar utan grädde eller mandelmassa), dricker kaffe, blåbärssoppa och sportdryck. Byter tröja till en underställströja med avklippta armar. 30 kilometer på ungefär 4 timmar är personligt sämstarekord.
Och så börjar promenaden mot Evertsberg. Till en börjar går och springer jag ungefär lika mycket men allteftersom tar promenerandet över mer och mer. Till slut inser jag att jag inte kommer hinna i mål om jag ska gå resterande 6 mil så jag måste göra något och börjar springa där jag tappar som mest tid, där det är platt och inga stenar. Resten går jag. Förtfarande ingen energi och ingen förbättring av knät.
Vid 35 kilometer tar jag två Ipren (Ja, jag vet att man inte ska ta värktabletter vid Ultralopp. Egentligen) och dagens första vätskeersättning (det blev nog 4 fler) och går lite till. Efter 15-20 minuter börjar de faktiskt hjälpa. Eller om jag har fått hjälp av mitt gående. Knät gör lite mindre ont. I samma veva börjar energin infinna sig igenom och jag är inte så trött i musklerna längre. Och hjärnan börjar fungera.
Marathondistansen passeras på 5:08. Näst sämsta maran i mitt liv, bara Ironman har varit sämre, då sprang jag med ont i knät 40 kilometer med 18 mils cykel i benen.
Det som skapar mitt knäproblem är att mitt högerknä vill ut för långt mot höger. Popliteus, en liten muskelkämpe i knävecket jobbar då övertid och krampar efter ungefär 3 timmar. Att ha kramp i knävecket gör ont varje gång underbenet rör sig framåt eller bakåt och så småningom drar det sig med sig ett svullet ledband. Då är det liksom kört.
Jag provar att aktivt springa ko-bent istället och pressar in knät mot det andra knät i varje steg. Och plötsligt händer det. Knä-krampen försvinner. Kroppen hamnar i ett läge där det känns lätt att springa igen. Det faller liksom rätt. Att jag inte tänkt på det tidigare. Energin smyger sig tillbaks och muskeltröttheten försvinner långsamt tillbaks.
Oron ligger kvar ett tag til;, att ändra motoriken under så lång tid innebär påfrestningar på andra strukturer i kroppen och dessutom är det väldigt svårt att hålla tillräcklig fokus för att ändra ett invant rörelsemönster. Men nu löser vi ett problem i taget.
Evertsberg
Väl framme i Eversberg har jag bra energi och är pigg. Fötterna är väl inte snabba direkt men jag springer oftare om mina kollegor i spåret än vad jag blir passerad. Jag får ut min påse med ombyte ganska snabbt, hade tur att funktionären valde mig före de som väntat längre i kön. Byter strumpor och skor. Pratar med familjen och häller väl i mig nån liter varierad vätska, äter en ny torr bulle, pannkaka och lite banan.
Bara av att inte stanna alltför länge i Evertsberg för olika former av självvård plockar jag säkert 50 placeringar och börjar springa på mot Oxberg och de beryktade Lundbergsbackarna. Nu är jag faktiskt på gång. Jag springer ganska mycket fortare än de runt mig men eftersom jag återgått till taktiken att gå varje kontroll är de ikapp. Och jag springer ifrån. Så håller det på.
Mycket nedför i början och det var riktigt kul när 50km-skylten sprangs förbi, nytt personbästa. Och som killen bredvid konstaterade: Det är riktigt skönt att det är en trea först härifrån (på skylten som visar hur långt det är kvar).
Jag forcerade Lundbergsbackarna i ett makalöst tempo. Mitt långa hår fladdrade i fartvinden och mina magrutor spelade när tröjan studsade upp och ner. Svetten forsade nerför mina välrakade kinder.
Nä. Jag gick uppför dem. Inte alls fort. Men minst lika fort som alla andra. Jag är inte speciellt intresserad av placeringen i sig men det är såklart upplyftande att kunna jogga om folk ibland. I en lång nedförsbacke mot kontrollen i Oxberg högg knät till med med full kraft, jag orkar inte hålla emot i nedförsbacken. Dags att gå igen.
Oxberg
Går kanske 500 meter genom kontrollen och fyller på med ordentligt med saltgurka, banan, blåbärssoppa och sportdryck blandat med vätskeersättning. Går fram till familjen som väntar en bit bort. Jag börjar bli riktigt trött men endorfinerna och dopaminet sprutar. Jag konstater glatt att ”nu är det bara ett Lidingöloppkvar”. Det här med perspektiv ändras fort…
Och nu rullar det på igen.
Min gå-taktik håller bra. Jag orkar springa ordenligt i kanske 3 kilometer, sen blir det skitjobbigt men jag håller mig löpandes fram till kontrollerna där jag kan ta lite välbehövlig paus och slappna av. Jag mår direkt skitbra. Jag gillar att springa såhär. Det gör ont i varenda muskel när foten landar men jag orkar, konditionen håller. Jag börjar få jobbigt att hålla knät i schack men det fungerar. Äntligen får jag betalt för all träning. Det går nog inte speciellt fort men det är inte det viktiga. Jag börjar bli säker på att komma i mål igen. En enorm lättnad börjar infinna sig.
Hökberg
Familjen väntar även här. Jag går genom områdetoch sätter nytt världsrekord i pannkaksätarhastighet. Sportdryck och så iväg. När jag stannade infann sig illamåendet. Jag mår helt plötsligt inte alls bra, yr och har svårt att fokusera. Jag måste vidare. Så snart jag får igång fötterna igen försvinner illamåendet och jag håller på min taktik fram till nästa kontroll, Hökberg, förutom att jag går försiktigt i nedförsbackarna som det måste bromsas i och går uppför uppförsbackarna. Strax innan sista kontrollen Eldris kommer skyfallet vi väntat hela dagen på, fram dit har vi haft 14 grader och molnigt. Nu är det 14 grader och hällregn Men det är lugnt, familjen möter i Eldris med regnjacka.
Eldris
Nä, ingen familj, ingen regnjacka. Det var avspärrat om man inte hade tillstånd. Som tur var sprang vi i en ganska tät skog så ingen blåst och regnet som kom var snarast svalkande, inte kylande. En väldigt intressant psykologisk aspekt infann sig när det började stå enkla siffror på hur långt det var kvar till Mora. Det blev skitjobbigt att springa. Varje steg var en kamp och knät började bråka igen. Skogsvägen in till Mora var sönderregnad så det var lera, vatten och väldigt ojämnt underlag. Jag fick några smällar från knät men med lite extra gång gick det fortfarande framåt. Sista halvmilen blev en kamp mot kockan att klara 11 timmar. Till en början kändes det kanska enkelt men det var väldigt många, egentligen korta, uppförsbackar som jag gick uppför så tiden tickade iväg. tre kilmeter, två kilometer. Marathondistansen från Evertsberg går på ca 4.40. En kilometer kvar när jag springer förbi hotellet vi bodde på. En kort uppförsbacke över en bro, sen nedför bron, upp igen och så mot kyrkan och upploppet. 10.59 visade klockan när jag tittade på den några hundra meter från mål. Försökte spurta. På filmen från målgång syns det att iallafall armarna jobbar. Måltiden blev till slut 10.59.37. Nån meter efter mål slappnar jag av.
Jag klarade det faktiskt. Jag mår jättebra och fruktansvärt dåligt när familjen kommer fram och gratulerar. Jag får nån minut i mitt eget huvud innan de hinner fram. Shit. Nu är jag en så jag med. En som kan springa långt. Jag har vetat om det länge men inte kunnat bevisa det för mig själv. Men nu vet jag.
