Muskelglömska

Blogginlägg  

Muskelminne har man ju hört talas om, men självklart finns det även muskelglömska. Jag hade bara glömt bort hur det kändes att inte komma ihåg att det kan vara jobbigt att springa. För man måste ju hinna bli trött (och det är ju det det går ut på när man tränar). Det hinner man inte riktigt så länge de successiva återgång-till-löpnings-rehab-passen är typ 5 x (2 min jogg/1 min gåvila).

Kroppen har svårt att erinra sig tillstånd av köld när man svettas, hunger när man är mätt och sorg när man skrattar. När det gäller träning kommer den inte ihåg hur jobbigt det senaste passet var – ja, den minns knappt den senaste intervallen. Och mången förstagångsmaratonlöpare har säkert utbrustit ”aldrig mer” vid målgång, bara för att några minuter senare mumla något om ”fast Berlin är ju så trevligt till fots”. Något liknande gäller säkert barnafödande och tur är väl det, annars hade nog många av oss inte funnits till. Så man ska väl inte klaga direkt, på att man inte minns allt elände och alla umbäranden man erfarit. Förresten, med tanke på att varenda cell i kroppen utom de i hjärnan bytts ut de senaste sju åren kanske man ska vara glad och tacksam att kroppen över huvud taget kommer ihåg hur man går, springer, cyklar, andas och kokar kaffe. Särskilt det sista, annars skulle det inte bli mycket gjort på jobbet heller.

Men vad var det nu jag skulle skriva om?

Just det, muskelglömska – nu kommer jag ihåg! I min successiva återgång till löpträning är jag nu uppe i hela 15 minuter i sträck, tre gånger i veckan. Någonstans där börjar de aeroba aspekterna bli märkbara, dvs puls och andning ökar och en och annan muskel börjar protestera mot att den blir använd på ett sätt den inte är van vid. Alltså tillbaka igen till hjärnans kamp för att övertyga kroppen om att orka mer, vilket den gör, bara man är lite uthållig och envis.

Något annat som har märkts är att de futtiga kilon av företrädesvis cykelrumpa som jag lagt på mig nu har börjat ramla av på sistone, liksom badbyxorna, som ett tag i somras satt riktigt fint. Löpning ökar kaloriförbrukningen helt klart, så det gäller att ligga i även med ätandet, så man inte hamnar i energiunderskott. De av kroppens hantverkare som jobbar med underhåll och restaurering av vävnader har nämligen också blivit lika mycket äldre som jag och jobbar inte lika fort. Tid, energi och återhämtande aktiviteter är i stigande grad framgångsfaktorer för att hålla sig tillräckligt hel för att vara aktiv ju äldre man blir.

Lyckligtvis har jag gott om förebilder och goda exempel i bekantskapskretsen av mastersfriidrottare. Många jobbar oförtrutet vidare i med- och motvind med allehanda rehab och stärkande träning och tar sig tillbaka från betydligt värre skador och sjukdomar än jag. Det har varit en stor inspirations- och motivationskälla för mig under denna långa skadeperiod.

 Dela på Facebook