Myrsteg

Eskil  

Rehabiliteringen av den skada som två fysioterapeuter och en läkare kallar för en överbelastning men som jag själv numera tänker på som en stressfraktur, går väl framåt. Men det är små steg, små små myrsteg. Ibland känns det mer som att det står stilla, eller att det till och med går bakåt. Det är en liten känning som dröjer sig kvar och gör sig påmind ibland, framför allt om jag springer på hårdare underlag. Flåset, formen och fysiken däremot är borta sen länge. Och vad värre är så börjar nu även motivationen tryta. 

För en icke-löpare (vilket inkluderar dom flesta i min umgängeskrets) kan det säkert vara svårt att uppbåda nån större sympati för mig och min situation. Jag menar jag har liksom inte direkt ont nånstans, jag känner mig smidig och stark, tränar varierat och får med hela kroppen på ett annat sätt än när jag nästan bara sprang. Jag kör inte speciellt hårt men jag rör på mig nästan varje dag. Ur ett allmänt hälsoperspektiv mår jag kanske bättre än nånsin rent fysiskt. Så vad är egentligen problemet?

Jo det kan ju ni som är löpare räkna ut med lilltån: jag är inte snabb. Alltså mår jag inte bra psykiskt. Jag skulle göra vad som helst för att få kliva ur sängen på morgonen med stela hälsenor och ömmande vader igen. Så som jag tränar nu kan jag tänka mig att ha det om några år, att bara hålla igång lite. Men inte redan, jag vill göra några bra tider innan jag övergår till friskvård. Det var ju det jag skulle göra i år, det var det som var ”Operation Evy Palm”. Men jag tog i för hårt och sitter nu här och lyssnar till den sträng som brast. 

Och då säger ni: Ja men det är väl bara att börja om. Gör om gör rätt! Jo jag vet, men just nu känns det som sagt motigt. Man kan säga att det pågår en kamp mellan kropp och själ. Kroppen har tagit kontrollen och bestämmer nu hur mycket som det ska tränas. Hjärnan bestämde förut men då gick kroppen ut i strejk, den kände sig förbisedd och kränkt, behandlad som ett simpelt redskap. Nu svarar hjärnan med samma medicin. Surar. Vill inte vara med. Skiter hellre i det om kroppen ska hålla på och sjåpa sig. 

Jag försöker medla och hitta en balans där båda är nöjda, letar efter alternativa aktiviteter som skulle kunna passa alla inblandade parter men det är hopplöst att hitta ett fullvärdigt substitut för löpningen. Härom dan var jag så desperat att jag grävde fram mina tjugofem år gamla inlines och tog mig en tur. (Det blev en kort runda, men skammen kommer jag att bära med mig länge.) Men så igår körde vi ett pass med Runacademy: myrlöpning. Att jag inte har tänkt på det innan. Hög puls och jobbigt men ändå skonsamt för benen, ingen ondska efteråt. Jag fick mersmak. Kan det här vara vägen tillbaka?

Okej jag kanske grimaserade lite extra för kamerans skull, men jobbigt var det.

Upp till midjan i skadeträsket. Hoppas att the botten is nådd nu.

 Dela på Facebook