Plötsligt är verkligheten tillbaks.
Jag har sedan några månader kunnat springa hur mycket som helst. Förvisso inte speciellt fort, men mycket.
Inga krämpor, knappt någon träningsvärk och ingen direkt märkbar trötthet när kroppen väl är igång.
Och så kan man ju inte hålla på hela tiden så länge man inte är på elitnivå och därmed inte gör annat eller om man bara är en övermänniska.
Så det gick överbra tills idag. Eller egentligen igår då jag högst oväntat fick lite ont i vänsterbenet, från mitt på låret och ner på vaden med några kilometer hem och så fort jag slutade springa släppte det.
Imorse, trött på mörka morgnar och trött på kombinationen fukt och kyla cyklade jag till gymmet för att glamourlöpa lite på löpbandet. Jag ville passa på att testa hur lång tid en mil tar om jag håller mig under 150 BPM i kontrollerad form.
1% lutning och så igång. Det första jag tänkte på var hur långsamt jag sprungit sista tiden. Löpband har annars inneburot intervall men när kroppen är inställd på långsam löpning är till och med intervalluppvärmningsfart ganska fort.
Och hur gick testet då, med tanke på inledningen på det här inlägget? Det gick inte alls. Jag kom ungefär tre kilometer på ca 17 minuter och tyckte det kändes bra tills det började hugga i vänsterbenet. Jag brukar hålla koll på var i benen det känns (vilken muskel) men även idag var hugget i hela benet, från höften till vaden. Första tanken var ju en nerv men det stämde inte riktigt, nervstrul känner jag igen. Tror jag.
Sprang lite till. Så länge motoriken inte påverkas är det nog ingen fara.
Nån minut senare och inte direlt oväntat påverkades motoriken och jag började lokalisera smärtan till Vastus Lateralis; den yttre delen av framsida lår. Därifrån skickades smärtsignaler både uppåt men framförallt nedåt. Och knäont är inte min kompis.
Bara att kliva av.
Linkade bort till foamroller-avdelningen och mycket riktigt. Vastus Lateralis är så spänd och öm att det knappt går att lägga nån tyngd på.
Ni vet den där känslan av att en muskel förvandlats till en stor triggerpunkt? Den är lite jobbig. Dock ska jag väl inte släppa nerv-tanken helt heller. De där nervrötterna kan vara lite luriga.
Eftersom jag fortfarande håller min runstreak på minst 5 km/dag tog jag mig ut på en liten lätt runda ikväll för resterande två kilometrarna. Det kändes enormt mycket bättre än när jag avslutade imorse men lite skavank är kvar.
Resten av veckans träningsplanering behöver därmed göras om.
Ska man hitta något positivt är det nog att orsaken till överbelastningen förhoppningsvis beror på att jag numera belastar mer på vänsterbenet än tidigare. Alltså belastar jag min högersida, min problemsida, mindre.
Ner i dalen och tillbaks upp på berget.
Bjuder på en vanligt förekommande syn hemma hos mig: Stående rumpstretch. Upp med foten på en lagom höjd, vik ut knät åt sidan tills det bromsas av röreöseomfånget. Stå kvar och slappna av ett tag.
Bra för det mesta på utsidan av höften.
Hej,
Har du blivit bättre?
Upplever samma ”diffusa” symptom. Sprang var och varannan dag fram tills det tog stopp på ett pass. Detta är 3 år sedan och fortfarande kan jag inte springa mer än ca 3 km förrän jag behöver stanna. Skulle vilja veta hur du blev av med ditt…?
Hej Linamarie!
Den märkliga känslan jag skrev om under här inllääger försvann av sig själv har jag för mig, det var ju några år sedan så minnet är halvbra.
Jag har nog inget roligare svar att ge än att träna för bra styrka på bålmuskulaturen och rörlighet i ryggen. Om det bara är V.Lateralis borde det gått över för dig så det är nog nerver om du har samma sak som jag hade (har fortfarande men med andra symptom). Kolla med en duktig PT eller sjukgymnast och se till att de tittar på din löpning och inte bara ger något standard-fix.
Lycka till!