Den stora vabruari-jinxen

Eskil  

Fick ni nog av alla positiva och kletiga kärlekstexter (inklusive min egen) om löpning på den här sajten under alla hjärtans dag? Längtar ni efter en mer neggig och sur svada om det här springandet som vi alla håller på med? I så fall kan ni sluta läsa nu för här kommer lite mer klet.

Att höra eller läsa om folk som är skadade eller sjuka runt omkring mig skapar en känsla av ödmjukhet och tacksamhet över mitt eget tillstånd för närvarande. Jag lider med alla löpare som inte kan springa; jag har själv varit där och kommer att hamna där igen förr eller senare. För sex sju år sen hade jag en period i mitt liv när jag var sjuk hela tiden, kanske en gång i månaden under ett halvår. Jag hade sämre immunförsvar än Calle Halfvarsson. Boven i dramat misstänkte jag var min stillasittande tillvaro i ett öppet kontorslandskap, fullt av smittohärdar i form av småbarnsföräldrar. Men jag hade bara indicier att gå på och fick inte till nån fällande dom riktigt, det kan väl ha funnits andra faktorer som påverkade. Då sprang jag inte på samma sätt som jag har gjort dom senaste åren, men jag minns ändå hur den lilla träning jag ägnade mig åt blev lidande. Jag tänker på den tiden rätt ofta och minns även hur det kunde kännas i halsen när det var nåt på gång i kroppen som laddade för att dela ut en ny käftsmäll. Nu går jag runt och provsväljer och myser och känner mig sjukt frisk istället, dessutom i en månad som är ökänd för det motsatta tillståndet.

Och trots att jag springer mer än nånsin så känns kroppen bättre än den har gjort under tuffa träningsperioder tidigare. Då har jag till exempel haft ömma hälsenor, smärta i ryggslutet och linkat runt som ett stelt vrak på morgonen. Men så är det inte nu. Antingen beror det på att jag även har trappat upp yoga-dosen proportionellt mot löpmängden, eller så börjar jag bara vänja mig vid den här träningsvolymen.

Jag inser så klart att det här inlägget är en jättejinx av guds nåde som i bästa fall leder till en förkylning och i sämsta fall till att jag bryter lårbenshalsen eller nåt nu. Men det kan inte hjälpas. Jag måste få uttrycka tacksamhet över min fysiska status. Det är så lätt hänt att man glömmer bort att man är frisk och kry och har en fungerande kropp. Först när tillståndet förändras på den punkten inser man vad som är viktigt i livet och alla ens spretiga önskningar krymper ihop till en enda. Skador och sjukdomar väntar även mig och jag befarar att jag kommer att hantera det dåligt när det väl sker. Därför passar jag på att må bra nu. Och skriva om det, så att jag åker på nåt skit nu innan tävlingssäsongen drar igång.

Kanske beror det på vårväder och torr asfalt, för trots en hög träningsmängd tycker jag att det är väldigt roligt att springa just nu. Så pass att jag skulle kunna parafrasera Ingmar Bergman och säga att jag har roligare när jag springer än när jag har roligt.

 Dela på Facebook