”Nu känns ingenting omöjligt längre”

Krönika  
babyfotter

Efter lördagens lopp fick jag den finaste medaljen jag någonsin har fått: en liten son! Foto: Privat.

”Kom igen nu! Bara lite till, sedan är det över!”

I skallen var jag i Eldris. Jag minns till och med hur benen kändes när jag passerade där under Ultravasan i fjol, det var en förlamande stelhet som jag aldrig hade upplevt tidigare.

Smärtan spred sig genom kroppen och tårarna sprutade ur ögonen. I huvudet hade jag bara ett enda mantra: ”Bara lite till, bara lite till, sedan är du framme! Du klarar det här!”

Minns hur jag tog emot en mugg buljong från en funktionär, svepte den och hasade vidare. Framför mig hade jag två ryggar som jag bestämde mig för att inte öka avståndet till. Jag skulle helt enkelt förbi dem innan jag var i mål. Det blev mycket lättare att härda ut de sista nio kilometerna med den målbilden.

I verkligheten befann jag mig inne på ett förlossningsrum på BB Stockholm. Svetten rann i pannan och jag låg på sidan, höll pojkvännen i händerna och krystade allt vad jag kunde. Smärtan sköljde över mig som en stor flodvåg och benen krampade.

”Jag orkar inte mer nu! Nu räcker det!”

Jag ville sjunka ihop, sluta spänna varenda muskel, inte behöva krysta mer. Varenda cell i min kropp var helt utmattad.  I över sexton timmar hade jag mött de tilltagande värkarna med profylaxandning och massage. Nu började det bli lite för mycket även för en uthållighetssportare. Hade knappt ätit på hela dagen, bara dragit i mig lite saft och någon energikaka. Det snurrade i huvudet och flimrade för ögonen.

En stund efter 21 på lördagskvällen sprängde jag en mental och fysisk gräns. Jag har aldrig tidigare, inte ens under det jobbigaste loppet jag har sprungit, tagit i med sådan kraft. Fast jag var totalt knockad pressade jag på allt vad jag hade. Och plötsligt var det över. Kroppen slappnade av. Jag hade blivit mamma till en liten Adrian.

Om förlossningen går att jämföra med ett maraton, eller möjligen ett ultramaraton? Nej, inte i mitt fall, inte när det gäller den fysiska biten. Men däremot hade jag massor med nytta av att kunna ta till tänket under ett längre lopp för att skapa delmål under vägen. Och utan erfarenheterna från långdistanslöpning hade jag garanterat inte klarat av att andas genom värkarna, då hade jag blivit rädd och börjat spänna mig. Nu känns ingenting omöjligt längre, jag har kommit ytterligare en bit i att utforska min relation till smärta.

Grät en skvätt där i sängen, av lycka. Lycka över känslan att ha klarat det och att löpningen hade stor del i det. Men framför allt: lycka över att ha ett nytt litet liv hud mot hud på bröstet. Den lyckan och kärleken vet inga gränser.

 Dela på Facebook