Ojämna plågor

Eskil  

Det är glest mellan uppdateringarna nu. Inget konstigt med det, finns inte så mycket att rapportera om. På lördag är det Lidingöloppet. Då firar jag ett år utan att ha sprungit en riktig tävling (no offence inomhuslopp och Stockholms brantaste). Bedrövligt. Men jag kan ju alltid fortsätta att älta om skadebekymren, en aldrig sinande källa till innehåll. Kanske borde byta plattform och börja blogga på vårdguiden.se istället. 

Den senaste skadan fick jag efter en krasch på rullskidor. Skogskyrkogården. Nedförsbacke, vänstersväng och ett omkullblåst träd som inte brukar ligga där gjorde att jag fick kasta mig undan ut på gräset. Funderade på att bara ligga kvar där bland gravarna men bestämde mig till slut för att resa mig, borsta av mig och fortsätta att härda ut i det här jordelivet ett tag till. Så här en vecka senare är jag fortfarande öm i benet, men det blir bättre. Det var mitt ”friska” vänsterben som tog smällen och det måste jag säga att det är uppiggande med lite variation på smärtställena. Omväxling förnöjer. 

Att 3000 meter hinder på rullskidor är en sport som inte finns är ingen slump.

Apropå omväxling så har jag också dragit på mig vad jag antar är en hälsporre. Fick den i somras, hur det nu är möjligt att lyckas skada sig när man inte ens springer, jag kanske gick för mycket barfota eller nåt. Det är ju en passande skada att ha när man ändå inte löptränar. Om man tar tag i den alltså, vilket jag inte gjorde. Det är först nu när jag vill börja springa igen som jag har fått tummen ur och satt in ett batteri av åtgärder i form av diverse fotvårdsprodukter och rehab-träning. Av all tråkig träning man kan göra så måste väl ändå fotstyrka ta nåt slags hederspris.

En polare rekommenderade en shiatsu massagekudde för att massera fötter och andra ömma kroppsdelar. Den hade gjort underverk på hans hälsporre tydligen. Jag googlade lite och såg att den skulle gå på en röding ungefär. Medan jag funderade på saken gick jag ner till grovsoprummet som jag vittjar ibland för att se om nån har slängt nåt roligt och vad är det första jag ser? Jo exakt en sån massagekudde som jag tänkte köpa. Hur sjukt är inte det?

Dumpstringsgudarna ler mot mig. En sprucken söm är ingen match för en händig karl.

Nu är hälen bättre och jag ger nog massagekudden oförtjänt mycket kredd, det har ju varit en laginsats av åtgärder i samverkan här. Som till exempel när jag sprang lite Sörmlandsled för ett tag sen och kröp igenom en bot-tall, ett sånt träd som dom släpade sjuka människor igenom förr i hopp om att det onda skulle fastna i trädet. Jag kröp i och för sig igenom två gånger för att få en bild, så det onda i trädet kanske fastnade på mig den andra gången, jag vet inte. 

Kröp igenom ett bot-träd. Fungerar nog inte sämre än en del andra behandlingsmetoder där ute i vårddjungeln.

 Dela på Facebook