Hej på er!
Det här är min första stafettblogg och jag är verkligen en aning svajig när det gäller tekniken här, så den blir kort!
Men i morgon, då får ni se på grejer!
Jag heter Anna-Karin och är en gammal tant. Och om inte tant (som definieras som en människa med stor handväska) så i varje fall rätt gammal.
Jag har passerat livets middagshöjd och har börjat titta neråt i den där förfärliga ålderstrappan. Ni vet vilken, eller hur? Den där uppförsklättringen sker i rosighet, glädje och solsken, medan trappstegen efter att ha passerat toppen vid femtio endast bär nerför mot det oundvikliga slutet där liemannen står och väntar. De präglas av krokighet, avmagring och deprimerad urholkad blick. Grått svart elände.
Usch.
Trappliknelsen är hemsk. Vem konstruerade denna glädjedödare?
Nu struntar jag i och för sig ganska ofta blankt i ålder.
(Intalar jag mig.
Men ibland när jag passerar en spegel hajar jag till, är det jag? En trött rynkig varelse. Måste vara någon annan.)
Jag tror fortfarande att jag är odödlig och klarar allt. Jag löptränar i mönstrade tights trots att det säkert ser patetiskt ut och äger ingen handväska alls. Jag blir lika förvånad varje gång när kroppen protesterar mot mina infall och äventyr.
Fast egentligen klarar jag nog allt, det tar bara lite längre tid nu och det gör oftast lite ont, speciellt morgonen efter. Ett irritationsmoment är det allt, all den här trögheten. Men den kan överlistas. Jag håller på att utarbeta strategier.
(En av läkarna på den sjukhusavdelning jag jobbar sa förresten en gång att om du är över 40 och vaknar en morgon utan att ha ont någonstans är du död. Det tyckte jag nog lät lite väl drastiskt. Det KAN ju faktiskt också bero på att du struntade i träningen kvällen innan.)
Nu ska vi inte fastna i åldersprat. Ålder är bara en siffra!!
(Nu går jag väl inte riktigt på det där ovanstående, men det låter bra. Jag intalar mig att jag tror på det.)
Så länge du lever är tiden din och du gör vad du vill med den. Nästan. Man måste ju till exempel jobba för att tjäna ihop till brödfödan och hyran och alla löparskor och några par mönstrade tights att se patetisk ut i. Det är inte alltid det man vill, speciellt inte när väckarklockan ringer tio över fem en måndag i januari.
Men den andra tiden, den fria.
Min tid, min egen tid. Där tar löpning en stor plats. Har fått ta en stor plats. Behöver ta en stor plats, vi kamperar ihop, löpningen och jag, sedan länge.
Vi har ett förhållande.
Jag funderar lite på varför det blev just vi?
Om det ska jag grunna och klura i en blogg framöver!
Men först ska ni få en RACERAPPORT! Den kommer i morgon. Missa inte denna, den är spännande värre….
