Hallå!
I förra inlägget så berättade jag lite kort om vad denna blogg kommer att innehålla i framtiden. Det kan förstås vara intressant, men det blir nog intressantare om man vet lite mer om min bakgrund som idrottare. Media har skrivit en del men med stor säkerhet så har inte alla läsare här gått igenom alla tidningsreportage och TV-inslag. Därför tänkte jag att en liten bakgrundshistoria kunde vara på sin plats.
Jag föddes 1995 i Stockholm och har bott strax utanför, i Sollentuna, hela mitt liv. Jag har alltid varit väldigt aktiv och alltid älskat att röra på mig. Året när jag fyllde 6 började jag för första gången med organiserad idrott, då jag började i Edbergs IF fotbollsskola. Två saker märkte jag ganska snabbt.
- Jag var ganska bra på fotboll och framför allt snabbare än de flesta.
- Jag var väldigt tävlingsinriktad.
Inom kort inledde jag även två kortare karriärer som bandy- och tennisspelare men dessa avbröts inom ca 3 år. Även här märkte jag väldigt tydligt att jag hatade att förlora. Och då menar jag verkligen HATADE det. En förlust innebar jordens undergång för mig och jag kunde vara helt förstörd väldigt länge när jag inte vann. Detta är något som jag fick jobba ganska mycket med tidigare i mitt liv. Jag var tvungen att lära mig att hantera förluster och motgångar eftersom det är en stor del av en elitidrottares liv. Jag skulle väl säga att jag kan hantera förluster relativt bra även om det fortfarande känns som en kniv i bröstet och att all luft går ur en. Skillnaden är att när jag tidigare bröt ihop till en pinsam fontän och all tankeverksamhet försvann så kan jag klä på mig ett pokerface och analysera situationen. Vad gjorde jag för fel? Hur ska jag undvika dem nästa gång? Därefter så försöker jag släppa motgången och när folk frågar mig så försöker jag att aldrig skylla ifrån mig. Det var mitt fel att jag förlorade och ingen annans.
När jag var nio år gammal slutade jag med bandy och tennis, och istället började min friidrottskarriär i Turebergs FK. I början kan man väl inte säga att jag hade någon speciell talang. Jag tog väl någon medalj ibland i mindre tävlingar men oftast hamnade jag någonstans i mitten. Så var det de två första åren. men i slutet av mitt andra år och i början av tredje började jag utvecklas väldigt mycket. När jag tävlade i klassen P11 sprang jag 600m på 1.54. I P12 sprang jag samma distans på 1.36. Året efter det sprang jag på 1.29. Då var jag sverigeetta i min ålder med ungefär 5-6 sekunder. Samma år, 2008, tog även min fotbollskarriär fart då jag bytte till AIK:s ungdomslag. 2009 var mitt sista år som ”riktig” multiidrottare. När man är yngre än 15 år får man inte delta i Ungdoms-SM utan jag fick springa Svealandsmästerskapen. Man får max delta i fyra grenar och jag lyckades vinna 300m, 800m, längdhopp och tresteg. Direkt efter den sista grenen åkte jag hem för att spela en fotbollsmatch. Efter detta året började jag dock fokusera endast på löpning inom friidrotten.
De kommande åren fortsatte jag att utvecklas, men började så småningom stöta på mina första motgångar. Som fotbollsspelare hade jag blivit uttagen till Stockholmslaget och även fått göra ett par ungdomslandslagsläger. Till slut blev det fyra stycken. Jag vann även mina första USM-guld och fick även springa UVM när jag var 16 år gammal. Jag lyckades ta mig till semifinal på 800m i ett väldigt högklassigt fält. Tre namn värda att nämna är Mohammed Aman (VM-guld 2013, IVM-guld 2012 och 2014), Nijel Amos (OS-silver 2012, juniorvärldsrekord) och Timothy Kitum (OS-brons 2012). Då förstod jag att det var ganska långt kvar till världseliten. Efter den här säsongen drabbades jag dock av en ordentlig fotskada och just fötterna har därefter varit min stora svaghet. 2012 blev lite av en mellansäsong efter sviterna från fotskadan. Inför 2013 kände jag mig på gång men drabbades av en ny fotskada. Då kände jag att två idrotter var för mycket för mig och jag valde efter en lång funderare att sluta med fotboll. 2013 blev p.g.a. skadan inte riktigt som jag hade önskat mig, men jag lyckades ändå springa under 1.50 för första gången och fick göra debut i seniorlandslaget när jag blev uttagen till finnkampen.
Nu började mitt första hela år med full fokus för löpningen. Jag hade en relativt problemfri uppladdning inför utomhussäsongen och det ledde till att jag i början slog personligt rekord i nästan varje lopp. Jag satte svenskt juniorrekord med tid 1.46.99 och var väldigt laddad inför JVM i Eugene senare under sommaren. Mästerskapet gick över förväntan och jag slutade på en tredjeplats med tiden 1.45.65, den näst snabbaste tiden någonsin av en svensk. Sommaren fortsatte med mitt första SM-guld och en semifinal i EM. Inomhussäsongen därefter blev inte helt optimal då en hälsena förstörde mycket av grundträningen men jag lyckades springa 1.46.56, den näst snabbaste tiden inomhus av en svensk. Jag slutade även 8:a på världsårsbästalistan och 4:a på IEM. Nu var jag väldigt laddad inför utomhussäsongen men drog på mig en ny skada under ett träningsläger i USA. Säsongen blev inte vad jag hade hoppats på men jag lyckades kapa av några hundradelar från mitt personliga rekord och fick även springa VM i Peking i augusti.
Detta var en snabb sammanfattning av min idrottskarriär. Avslutningsvis tänkte jag bidra med en lista över lite övrig fakta om mig.
- Jag älskar hamburgare. Inte snabbmatsburgare utan riktigt bra burgare. Jag brukar mala eget kött och baka bröd själv.
- Jag älskar fotboll. Favoritlagen är AIK och Real Madrid, men tycker även om Arsenal.
- Jag gick naturlinjen på gymnasiet. Matematik var favoritämnet (förutom idrott)
- Jag hade tänkt att börja plugga på Handelshögskolan i Stockholm förra hösten men sa upp min plats för att jag ville ge löpningen en riktig chans.
- Jag sprang ett 10km gatlopp förra året. Tiden blev 31.20 och det kommer dröja innan jag tävlar i den distansen igen.
- På ca ett år gick jag från att vara forward till att bli ytterback i AIK.
