Bestämde ihop med den ”Lille killen” i augusti att vi skulle dra och tävla på Lantau, Hong Kong vid denna sena tidpunkt på året. Det jag inte visst då var att formen skulle utveckla sig på ett negativt sett och tillslut bli obefintlig. Om detta lopp inte gått på andra sidan halvklotet och allt var färdig bokat hade jag aldrig utsatt mig för den misären det är att springa en vertikal kilometer i så dålig form. Alltså 1000hm som ska klättras i skit form och inte som när formen är skit på ett väglopp. Det är inte direkt skoj, men går i alla fall att springa igenom utan att känslan är att döden väntar härnäst och mjölksyran produceras på ett nästan läckert sett.
Men allt har ju en början som det brukar heta. I tisdags var det dags för avfärd mot Hong Kong. Grymt spännande resa i sig och allt gick som det skulle, Edvin bluffade in oss i VIP lounchen med sitt utgångna guldkort. Jag somnade på planet och tillslut var den inte alltför korta resan avklarad. Landade och tog en av blå taxi bilarna till Discovery bay. Extremt viktigt att inte ta en röd då slutdestinationen var på ön Lantau och inte Kowloon eller Hong Kong Island som är de andra större delarna av den ytmässsigt väldigt begränsade landet.
Dagen efter (alltså torsdag) skulle vi ut och reka banan lite inför helgens lopp. Här dök taxibilsproblemet upp. Gick ut till där taxibilarna skulle gå ifrån och försökte få ta en av de 10 röda taxibilarna som stod där. Det gick icke! Skulle aldrig kunnat gå även om ön skulle gå under. Vi skulle åka inom ön och då är det en blå som gäller. Gick till en tant som skulle skaffa en åt oss. Hon fattade inte var vi ville åka och efter typ 45minuters väntande sa hon att det inte gick att skaffa en taxi dit och vi fick ändra våra planer. Det gjorde vi således och sprang lite på stigarna där vi bodde. Det kändes riktigt jävla piss. Vi sa till varandra att det var resan som satt i. Dagen fortsatte med att ta färjan in till ”byn” Hong Kong som norrmannen Haugsnes säger. Vi hämtade nummerlappar och tänkte kolla in shoppingen. Efteråt var vi överrens om att vi bara hittat skit och var det inte skit var det dyrt. Klart överskattad shoppingstad vad vi sett. Dock tog vi tunnelbanan hem och den visade sig grym, både billig och användarvänlig.
På fredagen var det dags att byta hotell. Vi valde hotell själva de första två dagarna och valde ett bra hotell, de sista fyra dagarna ska vi bo på ett som arrangören fixat. Inte ett bra hotell. En amerikan som bor på orten uttryckte det ”Bor ni där, jag har aldrig sett någon bo där, trodde knappt det gick eller i alla fall att ingen ville det”. Men vi kommer överleva det också. Bättre matställen i denna by än i den vi bodde i innan. Dessutom lyckades hotellet vi åkte från ordna fram en blå taxi åt oss, bara en sådan sak.
Efter en natt utan alltför mycket sömn, var det lördagsmorgons och då dags för den vertikala kilometern upp Lantau Peak. En klättring på nästan 1000hm. Mestadels bestående av mitt favoritunderlag, trappor. Trappsteg på trappsteg på trappsteg och så ännu flera trappsteg. Jag fick ta första morgonbussen för att ta mig till starten som gick vid stranden Tung Fuk beach. Var grymt rädd att missa stället jag skulle gå av vid, men Tung Fuk var visst där alla på bussen skulle av så det löste sig smidigt. Provklättrade lite, fick mjölksyra direkt.
Lite senare gick starten, alltså av misären. Hängde med Joe Gray lätt i början. Inga trappor synliga och 100hm avklarade. Sedan började stegen, jag släppte självklart direkt, fick mjölksyra i nästa skede och så var det bara 800hm kvar. Först kom killen från Nepal som knappt kunde springa ifatt mig och gick ifrån mig, sedan kom norrmannen Haugsnes ifatt mig och låg bakom en stund för att vara snäll, sedan slapp jag se honom mer. Sedan kom en halv pensionär från England ifatt mig och gick ifrån mig. Sedan ville jag bara hem, men lyckades knalla upp till toppfan till slut. Då hade jag nog gått 2000 trappsteg på raken utan förmåga att ta ett löpsteg. På toppen blåste det så man knappt kunde stå upprätt, men det var ändå skönt att det var över. Nu var det bara ta sig ner de 500hm trappor till världens största Buddhastaty där prisutdelningen skulle äga rum. Efter lång väntan fick man stå där och försöka se glad ut, inte heller det en av mina starka sidor.
Imorgon väntar långlopp 53km, eventuellt kortare för mig om jag får byta klass, men den lille ska köra och det kommer bli tufft. 3400hm med massor med trappor. Vissa trappor branta som satan och dessutom storm och eventuellt regn på det. Så utför blir glashalt och uppför blir det nog bara jobbigt. Vi får se hur morgondagen ter sig, men eventuellt kommer jag inte vara i mitt livs form.
