Vi är inne i på en termin som kallas ”Thailand-terminen”. Det för att folk faktiskt åker till Thailand. Halvåret består av ett hopplock av moment som inte får plats på andra terminer, som farmakologi (läkemedelslära), GAMES (Global hälsa, Arbetsmedicin, Medicinsk juridik, Epidemiologi, Socialmedicin), medicinsk psykologi och en månad förberedande inför de kliniska terminerna, som påbörjas i och med termin 6 (nästa termin). Dessutom en vecka på vårdcentral, där man får veta hur lite man faktiskt vet!
Det är en termin att passa på, på. En sådan tid i livet som heltidsarbetande uttalar sig om: ”åh, ja shit, om jag hade möjlighet att…” eller ”ja, ni borde verkligen passa på, att leva livet liksom!” Det ger inspiration (eller desperation?) – nu ska jag leva livet!
Tänk er en femvägskorsning. Bara det är svårt, jag får inte in i huvudet hur en sådan skulle se ut. Tänk er istället en stor, fet rondell. Du kommer från en motorväg, i inspiration, du ska leva livet! När du närmar dig rondellen sänker du naturligtvis farten en aning – men du är fartblind, vet inte hur fort du faktiskt kör! GPS:en är några sekunder sen, du vet inte vilken av avfarterna du ska ta! Du svänger inte alls, kör rätt in i rondellprydnaden, ett stort stenblock som ska likna en leende potatis, bilen exploderar och lämnar avfarterna oberörda.
Ungefär så hanterar min hjärna passa-på-perioder.
Nog springer jag varje dag. Jag läser en massa bra böcker och jo, någon timme per dag ägnas åt studierna. Men det där är inte många timmar, kan jag säga. Dagen består av en massa fler, som borde fortsätta ägnas åt nyttigheter, för fasen, jag måste passa på!
Kanske är det detta som är semester?
Förutom att denna semester, denna ”vila” i mitt huvud mest känns som att man saktat ner ett millopp innan man kommit i mål. Nog vill jag sakta ner, komma i mål! Men inte förrän efter målgång! Saktar jag ned innan målgång, av bekvämlighet – då ger det bara missnöje tillbaka.
I detta försöker jag återskapa en träningsidentitet. Det har vi nog alla en. Vem är jag i träningen? Varför tränar jag? För ett år sedan (drygt nu), var det enkelt – hårdsatsning är att träna så mycket man bara orkar, så effektivt man bara kan. Träningen sattes högst i prioriteringslistan.
Nu frågar jag mig, hur jag vill träna. Vad vill jag träna? Målbaserat? Helt lustbaserat?
Löpning slår allt, i allt (så fort man har blivit av med sitt onda knä, sin stukade fot, sina stela sätesmuskler, sin onda tå, sin sträckta hamstring och så där). Ska man springa för tider, eller ska man springa för att få mer tid?
Det handlar om prioriteringar. Vi är så lyxigt förlänade att vi har möjlighet att se prioriteringar som val.
Och jag vet ju hur min hjärna hanterar val…
