Att ha prispengar till enbart de nordiska löparna i ASICS Stockholm Marathon tror jag absolut inte skulle ta livet av loppet. Det är skitsnack, det finns för många hängivna motionärer för det. Klassikern som startade 1979 tar man inte livet av så lätt. Det är alltså arrangörsklubbarna Spårvägen och Hässelby som går in med prispengarna, vilket är väldigt ovanligt att klubbar sponsrar en landskamp.
Detta ska enligt ursprungsplanerna ske vartannat år och vartannat år ska utomnordiska löpare bjudas in och få vara med och tävla om prispengarna. Redan där haltar upplägget lite skapligt. Att det skulle finnas någon rasistisk tanke bakom finner jag högst osannolikt. Stockholm Marathon har alltid haft löpare från väldigt många nationaliteter, i år är hittills löpare från 97 olika länder anmälda.
Personligen tycker jag att det är kul med en nordisk landskamp i maraton, det kommer att fortsätta utveckla långlöpningen i Sverige och i hela Norden. Men arrangören borde förstås ha lagt till en prissumma för alla, där alla oavsett nationalitet kan vinna och haft den nordiska landskampen vid sidan om. Så har nu också gjorts när Stockholm Marathon Gruppen gör en pudel, efter den senaste tiden mediastorm, och lägger till lika mycket slantar till.
Någon eller några har tänkt fel från början, eller kanske varit väl dumsnåla. En anmälningsavgift på 985 kronor gånger 22 000 löpare ger 21,5 miljoner kronor plus alla sponsoravtal. Nu vet jag att det finns kostnader också och att alla inte betalar fullpris för att få springa de klassiska 42 195 meterna i Sveriges huvudstad. Men ändå, det finns pengar att ta av. Både till en rolig och utvecklande extrasatsning, som den nordiska landskampen, och ha lika mycket pengar till de eventuella topplöparna utanför Norden.
Dessutom arrangerar Hässelby/Spårvägen kassakor som Tjejmilen, Bellmanstafetten, DN Stockholm halvmarathon och står bakom löparserien VårRuset.
I vilket fall som helst så är det inga världslöpare som kommer till Stockholm Marathon. Prispengarna är ändå för dåliga och små tilltagna för att de skulle lockas. Minns ni vem som vann ASICS Stockholm Marathon 2014 på den manliga sidan? Nej, misstänkte det.
Benjamin Bitok, Kenya, på 2.13,21. Det låter krasst och kanske rentav taskigt. Men en dussinlöpare i sitt land och på sin kontinent. Ändå krossade han den svenske mästaren Daniel Woldu med över tolv minuter. Det säger en del om klassen på svensk långlöpning. I alla fall just då, den dagen. 2.13,21 är en bra tid som kanske bara en Mustafa Mohamed i toppform kan utmana, men det är inte helt omöjligt för fler svenska elitlöpare att nå de tiderna. I alla fall inte på sikt.
Känslan är att mycket händer och att viljan finns både här och där. De mer modesta kvalgränserna till de stora mästerskapen gör att fler vågar och orkar satsa. Se David Nilssons 2.17,19 som ett praktexempel på det.
Vissa motionslopp har den regeln att du måste vara ansluten till en svensk klubb för att kunna vinna prispengar. Detta för att skrämma bort de östafrikaner som kommer till Sverige på sommaren och sopar rent i olika motionslopp.
Det är i sådana fall också en form av rasism. Var finns den debatten? Jag har inte sett någon.
Som tävlingsledare och grundare av Atea Norrköpings Stadslopp skulle jag aldrig ens tänka tanken att inte ha prispengar till alla oavsett var de kommer ifrån. Visst är det duktiga löpare, från till exempel Kenya, som vinner en del pengar i Sverige på sommaren. Men det är inga stora summor och det är heller inga världsstjärnor. Det är inte omöjligt för ”våra” egna svenska elitlöpare att höja sig lite till och utmana dem om segercheckarna. Lär man dessutom känna en löpare som William Morwabe, som inte för så länge sedan tvingades svälta två av sju veckodagar i de fattigaste delarna av Nairobi, så kan jag inte nog poängtera hur riktigt skönt det är att sträcka över segerchecken till just honom.
Det är likadant med prispengar män/kvinnor. Vissa arrangörer envisas med att 2015 ha mer prispengar till de manliga topplöparna än till de kvinnliga. Var finns den debatten? Jag har inte sett någon.
Förklaringen brukar låta att det är sämre standard på de kvinnliga löparna jämfört med de manliga. Vilken bullshit! Samma prispengar rakt över hela linjen är min paroll. Tänk om en lokal förmåga får ta emot någon tusenlapp, vilken boost för henne. Vem vet vad det ger i förlängningen. Dumsnålt var ordet att ta med till de arrangörer som har olika prispengar kvinnor/män.
De sex bästa löparna i den nordiska landskampen i ASICS Stockholm Marathon, både på den manliga och den kvinnliga sidan, får prispengar enligt nedan:
1. 50 000 kr
2. 25 000 kr
3. 15 000 kr
4. 7 500 kr
5. 5 000 kr
6. 2 500 kr
Om en löpare utanför Norden skulle vinna loppet eller hamna bland de sex främsta så får han/hon lika mycket pengar. Så borde det ha varit från början om någon tänkt till. I sak kommer det förmodligen inte att spela någon roll. Arrangören står i år inte för reseersättning och hotell som brukligt är. Ska en Östafrikan ta chansen och stå för allting så blir det inte många ören kvar när managers och andra fått sitt, inte ens en vinst gör det lönsamt.
Jag hoppas att Stockholm Marathon Gruppen fortsätter satsningen på en nordisk landskamp även i framtiden. Det behövs. Det kanske till och med är något för GöteborgsVarvet att ta efter på halvmarans 21 097,5 meter.
