Racerapport Stockholm Marathon

0
230

Ja detta är väl halvkul, hade ingen vidare lust att skriva något om detta men allt är inte en dans på rosor precis som livet i övrigt.

För alla som inte gillar gnälliga gubbar så kan jag bespara er tid genom att skriva att jag klev av efter ca 25 km.

Senaste dagarna har bestått av lika delar ångest, gnäll samt besvikelse vilket min fru redan på söndagen uttryckte genom be mig ta av mig offerkoftan.

Så varför detta då? Efter Köpenhamn så tycker jag ända att jag kom igång ok och fick några bra pass den korta tiden mellan loppen innan jag drog ner på träningen igen.      Åkte till Stockholm med en tanke om att slå höstens 2:47:24 kanske bli topp 100 igen samt evt göra 2:45. Helt rimligt med tanke sub 2:41 nyligen på lättare bana.

Den stora anledningen annars till start var höstens publikstöd som verkligen inte var sämre nu, grymt drag vissa partier. Riktigt härligt också att innan start träffa massa löparvänner och nörda sig lite med dom samt ladda.

In i fållan och lyssna på grymma Christoffers nationalsång innan start och sen iväg. Första fem runt 18:50, ingen toppenkänsla men svårt att avgöra i början av en mara. Vid passering tio km låg jag ca en minut före höstens tid men kände att det kostade på ordentligt och redan här började bryttankarna komma. Vid femton var det ännu värre och den tid jag buffrat mot hösten vände åt fel håll, inget bra tecken. Borde jag slagit av på farten här? Min plan var att ta min koffeinshot efter halva för att lagom till söder få en kick. Jag är dock så nere att jag drar i mig den vid passering ut på Djurgården.

Nä suck och stön, ingen bra känsla och nu är det bestämt, får jag ingen vändning nu med koffeinet kliver jag av. Kommer till halva på tiden 1:21:42, fortfarande före fjolårets schema men allt är skit, måste dock fortsätta till 25 km där dottern skulle stå och langa.

Försöker ta in publiken lite men är väldigt trött och upp till passering 25 km letar jag febrilt efter dotterns ansikte så mardrömmen är över någon gång. Kul nog står de längst bort i kurvan innan man ska nerför igen och där går jag av (2:44:12 estimerad tid vid 25 km).

Sätter mig nån minut innan jag börjar walk of shame tillbaka mot Stadion. Möter några jag känner, hejar lite men redan nu ångrar jag mig. Va fan håller jag på med? Viker ner sig utan skada eller annan orsak. Jag var j-ligt trött och tyckte kostnaden för att ta sig igenom loppet skulle bli för stort för en medioker tid. Vara sliten en månad till hade inte varit värt en 2:50 tid, tyckte jag då i alla fall, idag är jag inte så säker på att det var rätt beslut.

I efterhand var nog värmen (till motsats av vad Eskil säger) nog en bidragande faktor och jag borde gått ut lugnare osv men lätt att vara efterklok och jag hatar egentligen bortförklaringar när man bara är en sopa som är vek.

Så, nu försöker jag gå vidare typ även om jag tror att besvikelsen kommer sitta i ett tag.

Och grattis till er alla andra som var tuffare än mig.

Synd att ”outfiten” inte gav mig bättre ben…..
Maraintesitet?

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här