Stockholm Marathon – Nationalsång, löpning & tårar!

0
521

En fantastisk löpare som varit med i magasinet ett antal gånger är Christoffer Hiding, för många även välkänd från Idol 2007, visst 15 år sedan men klart man minns en löpare som varit med i Idol. Christoffer har vi ett antal tillfällen fått förmånen att kombinera sin sång med löpandet genom att innan start sjunga den svenska nationalsången. Senast var i lördags då han efteråt ställde sig på startlinjen för att springa maran. Det gick inte riktigt enligt plan och Christoffer beskriver här sin upplevelse:

Klockan 11:52 står jag uppe på bron och tar de första tonerna till nationalsången. Det är en stor ära att ha fått chansen. Det blir den perfekta uppladdningen och ger mig den där sista pushen för att det är något viktigt jag ska uträtta. Efter en bra träningsperiod var mina mål högt satta. En tid under 2.35 tänkte jag var fullt görbar.

Vi sätter iväg i ett kontrollerat tempo och pulsen känns stabil. Första milen passerar vi på 36.54 och ligger då efter tidsschemat. Men med tanke på värmen accepterar jag sakernas tillstånd. Tänker att 2.35 blir svårt, för att inte säga omöjligt med tanke på banprofilen och vad som komma skall på Söder. Efter cirka 16-17 km kommer vi ikapp Dahlgren, Sanna och Carolina. Vi springer med dem ett tag men gruppen splittras och jag blir ensam med Dahlgren. Passerar halva på 1.18.23, cirka 1.30 efter tänkt fart. Jag släpper sedan Victors rygg under Slussen-backen. Springer sedan ikapp och släpper honom sedan igen under en vätskekontroll efter backen ner till Söder Mälarstrand. Efter det började jag tappa i tempo.

Segersten kommer ikapp och vi springer ihop ett tag men jag orkar inte hålla hans rygg och uppför backen i början av Folkungagatan börjar höger vad krampa.

Lyckas skaka av mig det något men tappar ytterligare. Uppför Lundagatan efter den långa slaknotan på Hornsgatan står jag i princip still. Men kan rulla på utför och samla ihop mig inför Västerbron. Nu börjar det komma fler och fler löpare och tempot bedarras ytterligare.

Får krampkänningar igen och nerför Västerbron blir framsida lår sönderslagna. Bonken är ett faktum. Nu är det överlevnad in i mål. En kilometer i taget. Njuter enormt av publiken samtidigt som smärtan är mig nästan övermäktig. Börjar be publiken om vatten. Frågar om någon har en rullstol. Springer runt med ett fånflin pga runners high. Tackar publiken för deras stöd. På norr Mälarstrand kommer Christian Mundt. Jag frågar om damklassen. Hade hoppats att Sanna skulle springa förbi och sedermera Louise.

Sanna har tuppat av, säger Christian. Åh nej… börjar tänka massa på henne.

Samtidigt får jag rapporter om att Louise fightas om bronset. Alltfler passerar mig. Springer i 5.43-tempo. Tar mig framåt men inte mer. Louise springer förbi som fyra. Hon har vittring…

Med tre kilometer kvar börjar jag tänka på mina barn. Börjar storgråta. Vid Narvavägens början träffar jag Smångs. Håller om honom och springer med knapp styrfart. Gråter.

Två kilometer kvar. Narvavägen gjord och jag börjar känna vittring på Stadion.

Inget tempo kvar, men jag fortsätter. Tänker på min familj, gråter och ler om vartannat. En total känslostorm som bara kan komma över en i det tillstånd som man befinner sig i under avslutningen i en mara.

Till slut rundar jag hörnet och är på väg in till Stadion. Christoffer Björnqvist springer förbi. Jag börjar ändå spurta. Det andra energisystemet kopplas på.

Springer in på Stadion och gråter. Vinkar till publiken. Skulle kunna springa 25 varv inne på Stadion bara för att få hålla mig i den elektriska stämningen.

Över mållinjen på 2.57.01. Totalt gråtbryt. Pratar med Johan Forsstedt från Maratonlabbet. Om min familj. Om Stockholm. Om Stadion som den vackraste platsen på jorden.

Henke kommer fram. Jag frågar hur det gått för Louise. Brons. Tårar av glädje och ner på knä igen.

Grattis till ALLA som tar sig runt. Ni är bäst.

Hur mår då Christoffer några dagar efteråt?

–Jag mår kanon. Det finns fler värden än en bra tid. Jag tar med mig hela den otroliga inramningen och de starka känslorna samt att jag tog mig i mål. Vilken befrielse det var att springa in på Stadion. Med två barn varav det yngsta är 11 veckor så har jag insett att maran får ligga på is lite. Det tar för mycket energi och tid att träna inför. Nästa urladdning blir halvmaran i Anderstorp

FOTO: Deca text & bild

Christoffer sjunger nationalsången
Hiding, Christoffer
Fredrikshofs FIF
02:57:01

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här