I mina säsongstips i senaste utgåvan av Spring skrev jag om att man måste våga bryta mönster nu på sommaren… det har aldrig varit min styrka, men det kändes bra att skriva det, haha. Nu har jag faktiskt gjort det, flera gånger. Har skippat många morgonpass, sprungit väldigt långsamt på mina distanspass, dragit till nya platser, sprang mitt första traillopp i Varberg.
Denna vecka är jag i Norrland, brukar innebära ensamma distanspass i Örnsköldsvik, ibland något fartpass på Skyttis och något backpass. I år, wow, vi pratar bryta mönster ☺ Anlände tisdagslunch till Umeå, möttes av IFK Umeås eldsjäl Hans Nilsson. En suverän eftermiddag då jag fick träffa många av Umeås löparprofiler, ”dessutom” LG Skoog – vilken man, haha… Missa inte septembernumret där du kan läsa mer om Umeå. Avslutade dagen med ett härligt löppass med klubben, 6 x 3min med 1 min aktiv vila. Klockrent!
Onsdag morgon hade jag förmånen att springa 60 minuter med Mikael Lindnord i Ö-vik, lagledare i Paek Performance multiteam, vilket pannben… även det kan du läsa om i septembernumret.. kan inte låta bli att berätta om en episod som satte sig hos mig, under en tävling tappade han fotsulan? Fortsatte att tävla sex dagar till utan häl – man bryter inte….
Igår var det 2 timmar trail på programmet, min ledsagare Eva Karin en tjej som jag träffade inom jobbet för 20 år sedan, känner min svägerska och hade lovat att visa mig en häftig runda i Ö-vik. Skulle hämta upp henne på Café UH, vem står i kö där för att beställa fika? Deri Thomas från Urban Tribes, vi byter mobilnummer – ett distanspass på lördag blir beslutet.
Först – gårdagens trailpass… Efter genomfört loppet i Varberg så visste jag att låren tar stryk, jag har en vecka kvar till VSM och tre starter, ta det lugnt… EK hade rekat rundan i början av veckan, vi skulle bestiga tre toppar?
Jag ger er här en runda om ni råkar passera Ö-vik…
Vi tog bilen till Gullviks friluftsområde med Ögeltjärns naturreservat. Tittar mig omkring, skog, vatten och berg… vi ska alltså upp och ner tre gånger, coolt… EK drar iväg mot första höjden som är Bergtjärnsberget, toppen ligger 115 meter över havet.
EK förklarar att det finns orange färg att följa, men oftast springer jag fel och det är inte överallt det finns stigar, gulp.. det går dock bra, jmf med Varberg är det mycket smalare stigare, mer stenar och rötter, det gäller verkligen att hålla koll på var man sätter fötterna. Det är också från steg ett en konstant stigning upp till första höjden, knixigt, men grymt häftig löpning. Ser att EK har gjort det tidigare, hon skuttar lätt, hittar rätt ställen att sätta fötterna och har ett jämt tempo. Efter ca 25 minuter når vi toppen, det var mödan värt, otroligt vacker vy möter oss. Har precis hittat en ny funktion på min Iphone, tar en panormabild…
Två minuter foto och sedan bär det av ner mot havsnivån igen, att springa utför har jag insett tidigare kräver träning, att våga släppa efter och inte vara rädd för stenar och rötter. Lyssnade på Eriksmo som beskrev sin träning utför med knä och armbågsskydd, inser varför ☺ EK har varit här tidigare, jag får verkligen anstränga mig för att hålla jämna steg, kan ju inte vara en feg skåning ☺ Vi kommer hela ner och snart börjar stigningen till nästa höjd, Ögeltjärnsberget 91meter över havet.
Denna stigning är svårare, mer stenar, mer rötter, det är verkligen höga knä som gäller för att inte stupa över något hinder. Har genom åren hjälpt en del orienterare med löpteknik, inser varför de springer som de gör ☺ Vi lyckas ta oss upp igen, även här en magisk utsikt. Spännande att det vi ser är öarna som de som ska tävla på lördagens Swinrun ska passera, en tävling som Lindnord driver.
Utför denna toppen så har vi plötsligt blivit av med allt som kallas för stig, nu är det rakt fram genom mossa, ljung, blåbärsris, lingonris, stenar, etc. Jag har inte en chans att hänga på EK som gör milen på typ 50 minuter, imponerande fart hon har.
Till sist är vi nere igen, vi springer på en grusväg och till vänster är det ännu en höjd, jag undrar skämtsamt om vi ska upp för den också…. ja var svaret, det är Vikbottensberget, 90 meter över havet ☺ Stigningen börjar igen, det är lite enklare att ta sig fram men ganska brant. Väl på toppen får vi ännu en magisk utsiktsbild. Nu är det inte så mycket kvar så på vägen ner vill jag testa och se vad EK går för, går om och trycker ganska hårt under 500 meter på en smal och slingrig stig… hon är aldrig mer än två meter efter mig, kaxigt!
Vi landar vid bilen igen efter ca 1:40 effektiv löptid, jag använder inte GPS men EK har en som säger ca 16,5km. En härlig runda, hittar du inte kontakta guiden.
Undrar vad som hänt med mig, tid och km jägaren har blivit en upplevelselöpare?
