Rör inte min Finnkamp!

Redaktören har ordet  

I helgen är det dags för den klassiska Finnkampen i friidrott igen. Ingen bryr sig förutom de intresserade i just Sverige och Finland. Men det är det som är grejen. Det är fortfarande väldigt många som vill besegra svensken eller finnen och vill ha den klassiska kampen.

I olika medier hånar krönikörer och ”förståsigpåare” den dåliga standarden. Vem bryr sig att det är så i en del grenar? Så länge en svensk slår en finne är det helt okej med 12 meter i det manliga tresteget eller 3.20 i det kvinnliga stavhoppet. Det är kampen man mot man och kvinna mot kvinna som räknas.

Själv är jag uppväxt med 6-16 i den första manliga grenen, som på den tiden var 110 meter häck. Arto Bryggare vann alltid och alltid hoppades jag på ett mirakel som aldrig inträffade.

Det var en lika tung start år efter år, när jag själv plitade ned de dystra siffrorna i mitt block. På förhand hade jag skissat på olika scenarier om hur landskampen skulle sluta. Gren för gren och sammanlagt.

Ett inre jubel spred sig så fort någon finsk favorit inte kunde starta och ett monumentalt kaos bubblade upp när en förväntad svensk vinnare kastade in handduken.

Förbundskapten Karin Torneklint lär få bada på Stockholms Stadion när Finnkampen summeras på söndag. Arkivbild: Deca Text&Bild

I år hoppas och tror jag som vanligt på en svensk dubbelseger.

Hur de svenska herrarna kunde schabbla bort segern i Finland förra året är ett mysterium? Nu blir det en gruvlig revansch. Ja, kanske till och med utklassning. Jag förstår tanken med att sätta 1500-meterskungen Kalle Berglund på 5 000 meter. Finnarna är rätt mediokra och förbundskapten Torneklint räknar med ett lusigt lopp där Kalle ska avgöra på de sista varven. Men jag hade tagit in talangen Emil Millán de la Oliva, som för bara några dagar sedan satte nytt svenskt juniorrekord på 5 000 meter med 13.57, det är 50 sekunder snabbare än Kalle Berglunds personliga rekord på distansen. Då kunde Kalle istället kutat hem 1 500 meter utan att förta sig.

Nu kommer det inte att spela någon roll. De svenska herrarna kommer vinna ändå och kommentatorerna kommer säga att: ”Det är roligt att de svenska herrarna är så överlägsna, men vi vill ju ha kampen”. Jag vill ha kross, att de svenska atleterna är ljusår före de finska. Det får gärna bli 16-6 i blågul favör i varje gren. Den optimala och omöjliga drömmen, efter det kan till och med jag kanske gå med på att Finnkampen kan läggas ned, i alla fall ett tag.

Kampen eller krampen kan komma i damkampen. Även om jag till sist är rätt säker på svensk vinst även där. Jag vill se Irene Ekelund flyga fram till seger på både 100 och 200 meter. Jag vill se Lovisa Lindh ta kommandot på 800 meter och jag vill se att någon svenska gör mer än vad alla tror inklusive hon själv. Kanske kan det hända på 5 000 eller 10 000 meter.

Det är vad Finnkampen handlar om – att överträffa sig själv och kämpa för sitt land tills den sista motståndaren inte längre kan viska ordet sisu.

 Dela på Facebook