Tove Hjertonsson vann en startplats till Rya Åsar Trailrun och ger oss här en rapport från loppet.
Det var en mycket kylig lördag förmiddag i Borås den 7 oktober. Natten innan hade det blåst nära storm och regnat en hel del, så trailbanan på Rya Åsar skulle säkert bjuda på en del överraskningar längs vägen. Uppladdningen är som den är med tre mindre barn hemma men jag kände mig ändå relativt utvilad och som alltid taggad inför loppet. Dimman hade precis lättat när jag kom upp till startområdet uppe i skogen och solen började värma på. På plats fanns många förväntansfulla och vältränade löpare som det brukar vara på Sweden trailtour lopp, stämningen var verkligen på topp. Blev nästan lite tagen av att det var så många som 650 startande på 12 km, som var den längsta sträckan för dagen.
Det fanns utställningar, test av terrängskor och mycket annat att kika på innan start. Men, fokus på att värma upp och göra mig startklar. Jag sprang några varv i skogen bakom startområdet, kände på skorna och kroppen. Allt kändes bra, jag var redo och peppad!
Sprang tillbaka till min mamma som var support för dagen och berättade hur lerigt det var i skogen bredvid. Haha var det någon som sa bakom mig “då ska du få se hur det ser ut längre ut på banan”. Ahh, ett race för mig tänkte jag.
Ställde mig längst bak i första startgruppen och hoppades på att jag kunde hänga på de allra snabbaste löparna en liten stund i alla fall. Byter tack och lov från långarmat till t-shirt minuten innan startskottet.
Då kör vi.
Första biten på en lite bredare skogsslinga flöt på bra, men kände direkt att mina ben inte gav det gensvar jag ville ha, kändes klart sega efter senaste veckornas volymträning. Underlaget var stabilt och jag fokuserar på att försöka få upp farten men det dröjer inte länge förrän banan blir mer kuperad och bjöd även på några mindre backar med tekniska partier. Jag slet mig fram så gott jag kunde och tog någon placering även om jag hade tappat täten helt.
Hör bjällror och hejjarop en bit bort och förstår att djävulsbacken är nära, som jag längtat efter just detta “segmentet”. I Skåne där jag bor finns det nämligen inte många backar som denna.
Väl framme, vänder jag blicken uppåt och ser inget slut på denna långa, leriga stig som leder upp på berget. Njuter av de första små lätta löpstegen uppför, bjällrorna och att jag sakta men säkert tar in på 2 tjejer framför mig. Men som för det mesta har allt gott ett slut, och mina ben börjar kännas allt tyngre. Likt ett alplopp, pressar jag händerna på låren och fortsätter med raska steg. Efter 75 höjdmeter och 300 meter totalt når jag toppen, 7:e starkaste segment-tid som tjej. Fick stå några sekunder och hämta mig på toppen, men med en härlig känsla av att ha den största backen avklarad.
Lyckades få upp tempot och benen igen, men den här gången var terrängen mer trixig, inte helt lätt att parera de stora vattenfyllda spåren från något tungt fordon. Bara att spring rakt på, lerigt och blött som bara den. Blev omsprungen av några starka tjejlöpare och funderade på om jag borde chansa mer och riskera en stukad fot. Men när jag kände efter och kollade på pulsen så fanns det inte mycket mer att ge om jag skulle hålla hela vägen. Så kom den första vätskekontrollen som även bjöd på finfin utsikt över staden. Därefter fortsatte teknisk löpning men ganska snart kom mer jämnt underlag i form av stora grusvägar som var lättsprungna, men mycket kuperade. Stora böljande backar upp och ned, inte en, två utan sex,sju.. tappade räkningen. Ingen vila här inte.
Sedan dök vi in i skogen, vilken underbar känsla. Relativt tekniskt med många mindre backar, stockar och stenar, men samtidigt så härligt när man väl landar på mjuk mossa då och då.
En till lång backe, och där stod mamma och hejjade. Nu kommer det strax brant nedför sa hon, härligt tänkte jag. Väl på toppen hällde jag i mig vatten så gott det går när man springer (halva muggen utanför) och sprang nedför en brant och teknisk del av banan.
Efter ytterligare krigande började det bränna rejält i benen, men när en tjej kom ikapp och sa tack för draghjälpen så var jag tvungen att lägga in en högre växel. Det var lätt grusväg igen och jag sprang på max.
Tillbaka på fina skogsvägar och stora branta backar nedför, inte långt till mål nu. Såg en12 km skylt och tänkte bakom nästa hörnet. Men banan fortsatte, fina jämna stigar vid det här laget, en backe till, en backe till. Så hördes äntligen målområdet som gav mig energi från ingenstans, nu var det nära. En liten backe ned och en skarp sväng i leran så var man på målområdet. Väl i svängen tänkte jag att det vore ett typiskt ställe att trilla på, men skorna fick grepp och jag klarade svängen galant. Tog rejält med sats och spurtade de sista metrarna in i mål. Sådant drag av alla som stod och hejade!
Satte mig i solen med mamma och pratade om loppet smuttandes på en fantastiskt god smoothie, vilken fin och utmanande dag det blev på Rya Åsar!
Ser fram emot nästa gång
Resultaten: https://ryaasartrailrun.se
