Säsongspremiär och konsten att springa kort men ack så fort

Förra veckan var väldigt hektisk, det var dags att göra inomhuspremiär i Malmö 1500 följt av 800 skulle löpas.  Första loppen är alltid lite extra nervösa, hur har grundträningen under hösten/vintern gått har jag tagit ett steg framåt eller vad har hänt.

När jag vaknade på Lördagen kändes med en gång att jag detta år var betydligt lugnare än 2014, jag kände mig självsäker, träningen som jag har genomfört har varit bra och lustfylld och Coach har genom en rad mentalt tuffa pass lyft mitt självförtroende till en högre nivå.

Väl på plats blev jag med en gång nervös, det hör till men nervositeten får inte bli en belastning det gäller att vara lagom nervös. Med 1 timme kvar till start så började jag värma upp, 4 km löpning i ganska så hög fart i det momentet så försvann faktiskt nervositeten när jag kom tillbaka till hallen var jag återigen lugn men samtidigt var jag laddad, nu var jag redo för race!

I dagsläget  finns det uppsjö av olika typer av mer eller mindre spektakulära lopp som vi har möjlighet att ställa upp i, det finns långa lopp det finns långa kuperade lopp och det finns lopp med inslag av hinder för att nämna några. Jag tycker det är bra att det finns ett brett utbud av olika lopp samtidigt tycker en del av mig att det är synd att mer traditionella lopp hamnar i skymundan vid något tillfälle har jag i diskussioner om olika ”extremlopp” skrivet, prova att springa 800 m med mig det är ganska extremt det med.

Att springa 800 och 1500 m handlar om att balansera på en knivsegg. På ena sidan eggen hägrar en fin prestation på andra sidan lever mjölksyrabomben. När jag sprang sista 800 m loppet 2014 öppnade jag helt vansinnigt, upp mot 200 m låg jag rygg på en 1:51 löpare, farten sjönk något upp mot 400 men jag passerade ändå på 57 s, detta höll upp till 600 m och sedan väggade jag totalt. Kanske en del av er nu tänker att jo men kämpar man på så är det ju ändå bara 200 m kvar det borde ju ändå går relativt bra. Men nej det spelar ingen roll hur stark du är när mjölksyran briserar så är det kört. Vad borde jag då ha öppnat på, tja en öppning på 60 s hade nog varit perfekt, 3 s det är ju ingeting kanske en del av er tänker men jo det är verkligen någoting.

Det är just dessa små marginaler som gör att jag tilltalas av just medeldistanserna att ligga nära sitt max att känna på den fysiska och mentala gränsen ger mig en kick som ingen annan distans kan ge mig. Själva loppen är mycket tuffa att löpa men när du sätter det när du lyckas med balansgången så är belöningen mycket stor närmast euforisk.

Loppen i Malmö gick bra, jag fick till en riktigt bra tid på 1500 m, två nya klubbrekord sattes men framför allt fick jag en positiv känsla med mig ifrån tävlingarna och det var huvudmålet. Nu på Lördag är det återigen dags att raca, då ska jag springa 3000 m en helt ny distans för mig. Denna gång är det dessutom DM för veteraner och veterantävlingarna är roliga att springa tycker jag. Nästa inlägg kommer just att handla om Veteranidrotten då blir det mindre fokus på siffror, det blev väl många i det här inlägget, och mer fokus på känslor, vad har Veterangänget och Veteranidrotten  haft för påverkan på mig som person, tja ganska så mycket.