Skor på löpande band

0
491

Det var ett fint litet fönster av normalitet där ett tag, i glipan mellan digerdöden och tredje världskriget. Jag passade på att bege mig in till den stora människobyn för att prova skor, närmare bestämt ett par såna däringa kolfiberskor som alla tjatar om. Inte köpa, bara titta. Kolla what all the fuss is about liksom.

Till att börja med får jag väl säga att mitt skobestånd inte är helt optimalt. Jag har till exempel varken ett par snabba lätta tävlingsskor eller ett par väldämpade mängdskor. Jag har ett par som jag brukar tävla i (mer för att dom fortfarande är vita och fina än på grund av några andra egenskaper) resten är lite halvhyfsade allroundskor i olika stadier av förfall. Jag väljer skor för dagen enligt principen: ju kvalitativare pass desto fräschare skor, men beståndet har en tendens att jämna ut sig till en homogen massa av halvslitet mellanläge.

Förr brydde jag mig inte om skor. Jag gjorde snarare en grej av att springa tills dom upplöstes i molekyler under parollen: it’s not about the shoes. Men det är som att asfalten har blivit hårdare på senare år. Blandar dom till den på ett annat sätt nu förtiden? Det kan väl aldrig ha med ålder och ackumulerad träningsmängd att göra. Med tanke på hur mycket jag gillar löpning borde jag ju se till att ha bra grejer under fötterna, och jag hade säkert fått ett litet halleluja-moment om jag hade testat en lite finare skomodell även innan kolfiberskorna kom.

En till sak som bör nämnas är att jag är ganska ovan vid löpband. Tycker alltid att det känns lite stolpigt och klumpedunsigt, det smäller och låter och hastigheten på bandet stämmer inte med min intuitiva fartkänsla (som i och för sig är rätt kass även utomhus); det känns fortare än vad displayen visar. (Den som läste gnället i mitt förra inlägg om den förrädiska halkan (uppdatering kring den: isen ligger fortfarande kompakt över alla skuggpartier på mina vanliga stråk, det enda som det patetiska lilla töandet åstadkommer är att det numera dessutom stinker på många platser) kanske undrar varför jag inte bara springer mer på löpband. Det tredelade svaret på den frågan är: för att jag inte har råd (25%) för att jag inte har lust (25%) och för att jag inte vet hur jag loggar det på min klocka (50%).) Nu hade jag händelsevis just sprungit lite på löpband nyligen så jag hade färska upplevelser att jämföra med. (Inte helt jämförbara omständigheter dock eftersom det dels varit med 10% motlut i samband med en ”Ragde indoor challenge” och dels med andningsmask på GIH i samband med att jag sålde min kropp till vetenskapen tidigare i vintras. (Anledningen till det sistnämnda var för att jag i och med det fick göra ett (eller rättare sagt tre) VO2-max-text. Jag gjorde ett sånt test 2016 och jag tänkte att det skulle vara kul att se hur mycket jag har förbättrat mig sen dess. Svaret på den frågan visade sig tyvärr vara: ingenting. Jag hade försämrat mig.)) 

Om jag har fått alla parenteser rätt nu så borde vi vara tillbaka i löparbutiken. Jag provar alltså kolfiberskor och det är som att snöra på sig ett par rosa stackmoln av mousserande nyförälskelse. Att bara stå stilla i dom alltså, jag har ännu inte börjat springa. När jag väl gör det är det som att ha en lätt parfymerad medvind av lustgas i ryggen. Och nedförsbacke. Med en kall öl som väntar på mig längst ner. Jag öppnar försiktigt, i fem-fart, stukad av mina klena insatser på sistone. Men det är inga problem att öka. Fyra blankt, 3.45, 3.30 och när jag vill öka ytterligare lägger bandet av, det går en säkring eller nåt. Själv hade jag kunnat fortsätta hur länge som helst känns det som, jag är knappt andfådd. Däremot tagen. Kan löpning kännas så lätt? Var det en sån här upplevelse som fick bröderna Herrey att skriva Diggiloo Diggiley?

Det blev inget köp men skorna lämnade mig ingen ro. Hade jag inte bara inbillat mig? Det sitter väl mycket i skallen sånt där? Och då kom jag att tänka på Elaine Benes. Det finns ett Seinfeld-avsnitt där hon köper en klänning som hon sen ångrar när hon provar den hemma. Hon misstänker att butiken hade ”skinny-mirrors” som gjorde att hon såg smalare ut i butiken. Vad skulle motsvarigheten vara om man hade en butik som sålde löparskor (och saknade skrupler)? Jo, man skulle mixtra med bandet förstås! Det var naturligtvis inte 3.30-fart jag sprang i, det var väl bara en lugn jogg fast displayen visade annat. Så måste det ha varit. Jag känner mig smart och skarpsynt som genomskådade det gamla knepet och därmed sparade in nästan tretusen spänn. Mig lurar man inte så lätt.

Föregående artikelÅrets prestation 2021
Nästa artikelÅrets lopp 2021
Namn: Eskil Persson Född: 1977 Bor: Stockholm Klubb: Hammarby IF Favoritsträcka: Längs en sandstrand Vill med löpningen: Bli snabbare och se mig omkring Roligaste löparminne: Barfota runt Gotska Sandön ligger bra till Meriter: Har ätit 84 sushibitar på en lunchbuffé Personliga rekord:  3000 m - 9:00 (2019) 5000 m - 15:46 (2022) 10000 m - 32:54 (2023)  10 km - 32:36 (2022) Halvmaran - 1:12:39 (2022) Lidingö - 1:58:58 (2018) Maraton - 2:36:07 (2023) Ser fram emot: Härliga tider

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här