Det har varit ett hårt och intensivt förhållande. Vi har kämpat tillsammans du och jag. Nästan maniskt, med stor passion och hetta. Under tre vintrar har jag tack vare dig svettats, stånkat och andats allt häftigare. Du har stått ut med allt medan jag plågat dig rejält.
Det har varmt och jäkligt. Sällan skönt och mysigt, inte en enda gång faktiskt. Till och med fredagsmysen har varit hårda och brutala. Du har stått ut med mig, med ibland visst knot och gnissel.
Först hatade jag dig verkligen av hela mitt hjärta, men jag har lärt mig att älska dig. Jag har hela tiden blivit bättre och bättre, medan du hamnat i sämre och sämre skick. Efter den senaste sammandrabbningen så kan jag bara konstatera att vi kommit till vägs ände. Nu har något brustit i ditt maskineri och jag har ingen användning för dig längre, det är den krassa verkligheten.
Din lynnighet är alltför stor för att det ska kännas säkert. Tack ska du ha för den här tiden mitt kära löpband.
