Det är ruskigt tråkigt att skriva om skador. Vilket det känns som det har blivit mycket av de senaste åren, när jag väl fått iväg ett inlägg vill säga. Skador och ett och annat bra lopp. Men det är väl så det är som elitlöpare, bra träning varvas med skador och förhoppningsvis personligarekord. Men nu har livet tagit en ny vändning. Jag är inne på helt nya marker – jag är nämligen gravid. Shit pommes frite alltså! Att säga det högt och inte behöva hålla det hemligt är så himla skönt. Under de senaste månaderna när jag försökt hålla det hemligt så har fler än någonsin frågat hur det går med löpningen – aldrig förr har folk brytt sig så mycket hur det går med just min träning. Jättekul så klart att folk bryr sig dock inte lika kul att inte kunna säga sanningen. Jag har radat upp vitalögner på löpande band. Men nu är det slut med det!
Mina första par löparskor…
Nu när det är officiellt så kan jag berätta exakt hur det går. Jag flåsar mer än vanligt. När andra tränar för att känna och komma i bättre form så springer jag saktare och saktare. Den träning, oh förlåt motion, jag gör nu är för att jag ska må bra och kanske kommer det göra det något lättare att komma tillbaka till tävlingsbanan. Eftersom jag flåsar så förbannat och jag blir omsprungen hela tiden så är löpning ingen träning jag föredrar just nu. Däremot så älskar jag min styrketräning. Där känner jag att jag fortfarande når framsteg och kan bli starkare. Även om det viktigaste just nu är inte är vad jag kan bli bättre på utan istället att helt enkelt träna för att må så bra som möjligt!
Men det är inte alltid lätt för en prestationsinriktad elitlöpare att helt plötsligt börja träna för att må bra. Jag måste ständigt påminna mig att jag numera tränar för att den lilla människa inuti mig och jag själv ska må bra. Det är ok att springa sakta. Det är inte jättesvårt att komma ihåg – men ibland så när tävlingsmänniskan i mig kommer fram ja då är det bra att bli påmind. Långt inne i hjärtat hoppas jag också kunna komma tillbaka till tävlingsbanan en dag. Men under de närmste 5-6 månaderna hoppas jag kunna dela med mig av mina erfarenheter som jag under resan kommer att samla på mig. Det kommer inte alltid vara rosen-skimrande utan säkert bli en massa tankar om smärta, rädsla, om delade magmuskler och annat smått och gått som jag ännu inte kan föreställa mig eller för den delen någonsin har upplevt. För mig kommer det helt klart bli en ny och spännande upplevelse.
