Fem snabba till Glenn Björklund, lektor vid Mittuniversitetet och en av forskarna i teamet som undersöker syreupptagning i förhållande till puls under kuperad traillöpning.
Vad har ni kommit fram till än så länge?
I den första artikeln, som är en del av en större studie där vi kombinerar fysiologi och biomekanik, har vi sett att i extremt kuperad terräng följer inte pulsen och syreupptagningen ett linjärt förhållande. Framför allt utför i brantare partier ligger pulsen kvar högt då syreupptagningen sjunker påtagligt. Vid denna typ av terräng visar vi att muskelns syresättning följer syreupptagningen klart bättre än puls och reagerar omgående på förändringar, det vill säga låg syresättning i muskeln innebär ökad syreupptagning och vice versa.
Var det något som överraskade er?
Både ja och nej. Då vi har gjort flertalet studier med variation i arbetsintensitet vid längdskidåkning och cykling har vi sett att pulsen avviker uppåt trots att syreupptagningen följer arbetsbelastningen. Dessa studier var genomförda i labb inomhus, vilket gjorde att vi kanske inte trodde att det skulle vara lika tydligt utomhus med en så stor avvikelse mellan puls och syreupptagning. Samtidigt är vi mer eller mindre pionjärer på att studera fysiologi och biomekanik i så pass tuff terräng med backar med över 30 procents lutning med så avancerad metodik. Det som är väldigt slående är att denna avvikelse mellan puls och syreupptagning inte påverkas av träningsgrad, eliten är inte ”skyddad” mot denna pulsdrift.
Vad kan detta bero på?
En del av pulsens avvikelse uppåt beror på att man tappar vätska, alltså svettas, och minskar blodvolymen, vilket gör att hjärtats slagvolym minskar och man måste öka pulsen för att bibehålla hjärtminutvolymen, antal liter blod hjärtat levererar per minut. Andra faktorer kan bero på reglering av blodtryck och blodflöde eftersom man har betydligt längre kontakttid med underlaget brant uppför jämfört mot löpning på plan mark. Detta gör att man kan få problem att upprätthålla blodflödet till arbetande muskulatur. Vi visar detta i vår studie med att syresättningen i muskeln sjunker drastiskt i branta partier uppför då syreupptagningen ökar. Sedan kommer troligen även stresshormoner in som en faktor då man ständigt utsätts för oväntade moment under löpningen.
Är puls en bra värdemätare under kuperad löpning?
Pulsen har givetvis ett värde även vid denna typ av löpning men man ska passa sig för att dra alltför stora växlar. Då vi ser att pulsen ligger över 90 procent av maxpulsen trots att syreupptagningen sjunker klart och ligger under 70 procent av den maximala syreupptagningsförmågan så är det mer eller mindre omöjligt att estimera syreupptagningen och energiförbrukningen med hjälp av pulsklocka i denna typ av terräng. Pulsen reagerar även väldigt långsamt på förändringar i syreupptagning vid så pass kuperad terräng som detta.
Hur kan traillöpare dra nytta av den kunskapen?
Tänkvärt att notera för gemene löpare är att man aldrig är nära sin maximala syreupptagningsförmåga i branta partier trots en väldigt hög puls. Vi ser även från studien att snabba löpare har mer markkontakt utför branta partier. Intressant är att löpare med väldigt lika fysiologisk kapacitet skiljer sig väldigt mycket åt i tid vid väldigt korta utförspassager under 30 sekunder. Pulsklockan har givetvis sina fördelar men man ska inte tro att man kan estimera sin syreupptagning i denna typ av terräng med någon högre precision.
