förra lördagen var det 9km hinderbana lopp ute i Åkersberga Ultimate OCR med hela den svenska eliten. Det gick jäkligt bra för mig. Som vanligt springer jag fortfarande på en nivå bättre än dom andra trots att ett år har gått utan att jag tävlat hinderbana pga min armbåge som gick urled på första OCR loppet 2016. Jag kände lite nervositet inför loppet eftersom det var länge sen sist men eftersom jag inte har några sponsorer i OCR i år så känns det lite som jag kör för min skull och att bara kunna ta sig runt banan utan att faila skulle vara en prestationen., inte som tidigare då jag tvingade mig själv att alltid vinna och skulle hatat livet om jag förlorade, så ovärt att förlora när man tävlar skadad liksom.
Så känslan när jag drog iväg från dom andra och gjorde hinderna riktigt snyggt och smidigt var en lättnad. Löpningen var grym förresten, jag hade inte ont i knäet och benen börjar vänja sig mer och mer med terränglöpning. Kom ihåg att jag började springa i februari efter 6mån hälsenei flamation.
Efter några hinder kom jag fram till en hög hal stock som man skulle kasta sig över. Jag provade en ny teknik som funkat på träningen men som jag aldrig provat på tävling och nu var jag ivrig så jag misslyckades totalt om och om igen. Många tjejer passerade mig, typ alla i eliten, innan jag tillslut sket i den tekniken och provade en annan och då kom jag upp direkt. Yeha!
2minuter fick jag reda på att jag nu låg efter första tjej.
Jag har gjort det här förut. I finalen på Toughest låg jag under på 90sekunder och vann ändå med 3minuter så det här kommer jag snart vara förbi, tänkte jag medan ja öka tempot några procent och älgade förbi tjej efter tjej i skogen.
När jag kom till den långa backen där vi skulle bära upp o ner stockar så hade jag snart tuggat förbi flåsiga tjejer i backen och utför bombade jag förbi ettan och nu var jag i ledningen igen! drog av några procent på farten och flög vidare igenom skogen med stort självförtroende.
Tog alla hinder bra, inga mer stopp nu, nu var det bara att hålla jämna steg till målet men jag hade ingen aning om hur långt det var kvar. Hade gott om energi trots det lilla rycket jag tvingades att göra och när jag fick reda på att det var 600m kvar till mål blev jag förvånad och glad över hur lätt det gick. Bara 600m! Fett. Att få bekräftat att löpningen och fysiken är min grej ger mig stor stolthet eftersom löpning är det finaste jag vet.
stolpe ut
Nästsista hindret var ett fuck u hinder ner i 4grader vatten med huvudet under ytan 1-2m, min kropp blir alltid i chock av sånt här. Kliver ur badet och tar mig till sista hindret som är en apliknande bur med rep, ringar, nunchuks, däck mm som man ska ta sig förbi utan att nudda marken.
Jag har precis passerat de sista elit killarna som startar 10minuter före oss och nu hänger dom ivägen för mig i riggen. Jag försöker tränga mig förbi och kastar mig upp i repet och drar mig vidare mot däcket som jag sätter mig på för att sedan hänga i en ring. När jag hänger i ringen når jag inte sista greppet och jag får inte in någon pendel i kroppen. Så när jag ska langa upp mina ben på däcket bakom för att få sving hjälp med då får jag först en spark och vinglar till i greppet och sedan så hänger redan någon på däcket så jag bara hänger kvar i ringen som en idiot och blir bara tröttare och tröttare tills jag halkar ut.
Fuck. Jag provar igen men det går inte , jag har inge greppstyrka kvar och efter några minuter kommer dom andra tjejerna och jag ger upp. Folk skriker prova igen. Jag tänker. Nae vi ses en annan dag. Vinnarskalle är för stor och när vinsten är ur räckhåll och hindret för svårt så tappar ja all motivation. Men när jag går därifrån så är jag inte så besviken ändå. Jag är faktiskt glad. Tänk att jag är så här snabb. Nu vill jag bara hem och träna svingar och klättring så jag kan klara alla hinder utan att tänka. Tänk så coolt. Jag älskar den här utmaningen och jag tar den till mitt hjärta som en bebis nu och tankarna om VM EM och Toughest champ blossar upp igen och jag är mer än redo för OCR utmaningen 2017!
// Rastarunner
@rastarunner90
