Tjörnarparen

0
241

Tjörnarparen är ett traillopp i Skåne, det har funnits sedan 2014 och när en av Springs adepter i år skulle ge sig på 100 km distansen såg vi möjligheten att få en tävlingsrapport. Att springa 100 km är så mycket mer än en fysisk prestation och att få komma innanför skalet på någon som ger sig på ett sådant lopp är fascinerande. Njut av Henrik Göhls resa.

Race Report från Tjörnarparen 100 km

Jag har aldrig skrivit någon ”Race Report” förut. Eller säger man lopprapport på svenska? Låter knepigt. Vet inte vad jag skulle få ut av det. Men när min coach BG Nilensjö undrade om jag ville ta några bilder och skriva något om Tjörnarparen så väcktes ändå ett intresse hos mig. Det kanske kan vara ett bra sätt att summera loppet för mig själv. Eller så finns det andra som är intresserade av att läsa om mina upplevelser. Jag läser ju gärna vad andra skriver om sina lopp. I alla fall dom lopp där jag själv har deltagit eller siktar på att springa i framtiden. Något finns säkert där att finna. Något som man kanske känner igen eller kan dra nytta av för egen del. Här är i alla fall mina upplevelser av Tjörnarparen 100 km den 11 februari 2023.

BG skrev till mig att ”loppet startar långt innan startskottet går”. Så vi kan väl ta det från där det började för mig, den 14 november. Det var då jag satte mig ner och skrev en utvärdering av året som varit och försökte formulera nya motiverande mål inför 2023. Tjörnarparen var jag redan anmäld till då och det skulle ju bli en utmaning att bara ta sig runt. Jag har sprungit loppet två gånger tidigare men aldrig så långt som 100 km. Det skulle bli personligt distansrekord. Trots det kände jag att jag skulle behöva ett resultatmål också för att motivera mig att göra det där lilla extra under vinterträningen. Ett tidsmål är vanskligt att sätta på en lång trail ultra, särskilt om den går i februari. Det kan vara ju vara en dm nysnö om man har otur. Så jag landade i att jag skulle satsa mot topp-3 på 100 km. Tiderna från tidigare år indikerade att det inte borde vara omöjligt. Men det skulle inte ske utan ordentlig träning.

När jag berättade för BG om målet så fick jag ett svar där jag anade att nu skulle det bli tre månader lite utöver det vanliga. Och det kan man lugnt säga att det blev. Hade jag lagt upp träningen själv skulle jag nog försökt hålla en för mig lagom volym med 70 till 90 km fördelat på 6-7 löppass per vecka med några enstaka längre långpass på över 3 timmar. Efter några förhållandevis normala veckor i början blev mönstret tydligare och tydligare. Varje vecka bestod av två REJÄLA långpass! Ofta runt 4 timmar. Ibland med inslag av riktigt långa trösklar, som till exempel 1×30 km eller 3×15 km strax ovanför den lägre aeroba tröskeln. Dom här passen krävde i allmänhet helvila dagen efter och då blir det inte så många dagar kvar att träna på. Två korta joggar kunde hinnas med och något alternativpass på crosstrainer. Ingen snabb löpning överhuvudtaget. Och styrketräning så klart en till två gånger i veckan. Det är tur man tycker om att träna och har en familj som är lika konstig.

Veckorna rullade på och långpassen avverkades på löpande band. Jag kunde nästan känna att jag kom lite längre för varje gång innan benen började klaga och säga ifrån. I början var det redan efter 25 km. Senare kom jag 30-35 km innan det började gå tungt. Målbilden jag hade i huvudet var att jag på tävlingsdagen fortfarande skulle känna mig hyfsat fräsch i benen efter första varvet. Tjörnarparen 100 km går 2 varv på en 50-kilometersbana.

Henrik & Mathias

På flera av långpassen hade jag sällskap av min vän Mathias som också skulle springa 100 km på Tjörnarparen. Vi har sprungit mycket tillsammans och är väldigt jämnstarka. Vi har tävlat ihop tidigare också så det kändes självklart att vi skulle göra även det här loppet tillsammans så länge det bara gick. Att vara två som hjälper varandra när det går lite tyngre kommer vara ovärderligt, särskilt på andra varvet där man annars kommer springa väldigt mycket ensam.

Sex dagar före loppet kör jag ett snabbare tröskelpass på löpbandet. Totalt 60 min i 4:15-fart. Har ju inte sprungit så snabbt på över två månader och passet som är tänkt att boosta formen det där lilla extra känns oväntat bra. Men det tar hårt på vaderna och jag är stel och öm i flera dagar efteråt. Blir lite orolig att jag just gjort något jättedumt. Men på fredagen, dagen före loppet, har stelheten i vaderna tack och lov försvunnit.

På fredagen åker vi också ner mot Skåne. Vi är 13 personer från Mikkeller Running Club Finspång som ska springa och ytterligare två som ska supporta. Dom flesta ska köra 50 km, två som ger sig på 50 miles och så jag och Mathias på 100 km. Det är ett härligt gäng människor som alla lärt känna varandra genom öllöparklubben och många har tack vare den här gemenskapen gått från att knappt röra på sig alls till att nu springa ultralopp. Ganska häftigt när man tänker på det! Det är lika mycket fokus på vilken öl man ska dricka direkt efter målgång som energiplanen under själva loppet. Lättsam och varm hjärtlig stämning råder. Det största problemet inför morgondagen verkar vara klädvalet. Det ska bli varmt (+7 grader) men lite blåsigt. Min plan är ändå att köra långa tights och ullunderställ. Mathias och jag har sett till att vi har likadana randiga MRC-tröjor.

Tävlingsdagens morgon kl 06:30. Hotellet i Höör har fixat extra tidig frukost åt alla löpare som bor där. Sedan återstår lite sista fix med utrustning och drop bag innan bilresan på 10 minuter till Tjörnarp. Vi är där 45 minuter före start och det är fullt tillräckligt för att lämna in sin packning, hämta ut chip och GPS-tracker och hinna gå på toaletten. Vi hinner också med några obligatoriska gruppbilder i startområdet innan det är dags att röra sig mot startlinjen. I år har vi bestämt oss för att stå långt fram i starten för att slippa kön som alltid uppstår vid spången efter en km.

Gänget innan start

Efter en kort ”race briefing” av tävlingsledare Lars Hektor går startskottet och ultratåget avgår från Tjörnarps station. Jag och Mathias har gjort en grov plan för loppet som går ut på att försöka rulla på i ca 5:30-fart i dom lättare partierna och att sikta på 6 min/km i snitt på hela första varvet. Då ska vi förhoppningsvis vara hyfsat fräscha när vi går ut på varv två. Resten går knappt att planera för men erfarenheten från tidigare år säger att man inte ska göra för långa stopp när man börjar bli sliten. För då gör det ont att komma igång igen! Korta depåstopp och hålla farten uppe så gott det går blir den lakoniska taktiken för andra halvan.

Starten och vi är på väg. Foto: Marie Krausz

Vi ska alltså försöka avverka första varvet på ca 5 timmar. Det är precis vad Mathias sprang på ifjol då han slutade 8:a på 50 km så vi förväntar oss inte att ha jättemånga före oss i spåret. Men i starten är det nog minst 30 löpare som drar iväg i högre tempo. Vi håller oss lugna och dras inte med i rusningen. Banan bjuder på en skön mix av böljande trail och grusvägspartier. Ett av dom mer udda och roligare avsnitten är det gamla hygget där man bokstavligen ska slå sig igenom en vildvuxen granplantering. Här är det svårt att se snitslarna och täten i vår lilla grupp kommer lite ur kurs men hittar snart tillbaka till banan. Efter 10 km tar jag ett kort stopp för att slita av mig ulltröjan. Den tunna långärmade syntettröjan räcker gott i det fina vädret och jag göra inga fler klädbyten under dagen.

Min energiplan går ut på att äta en Maurtengel varje halvtimme. Och så har jag fyllt flaskorna med Tailwind sportdryck och dricker när jag känner att jag behöver. Kompletterar med vatten och kanske lite saltgurka då och då på stationerna. Känner mig lite otacksam inför funktionärernas dignande energiutbud. Allt godis ser så gott ut för ögat men det mesta växer bara i munnen om jag försöker äta när jag springer. Jag förlitar mig på Maurtens geler istället. Dom bara slinker ner och gör sitt jobb. Smaklöst och neutralt.

Efter 2 timmar har vi passerat Cecilia på berget som den andra energistationen heter, döpt efter just Cecilia som bor där i det lilla huset på berget. Man passerar rakt genom hennes stallgårdsbyggnad. Karaktäristiskt för hela Tjörnarparen som utstrålar en familjär och personlig aura trots att allt är så otroligt professionellt organiserat. Några hundra meter efter kontrollen tappar vi bort snitslarna och hamnar lite utanför banan. Vi får några extra onödiga höjdmeter som bonus men hittar snart tillbaka på rätt spår.

Vid 24 km har vår egen support Petri och Daniel dukat upp MRC Finspångs ölkontroll. Här snålas det inte på godsakerna utan alla löpare bjuds på hamburgare, chips, godis och hembryggd IPA. Den kolsyrade ölen smakar fantastiskt gott efter timmar av strikt sportdrycksdiet. Med humlesmaken i gommen rullar vi vidare mot vägkorset där 50/100 miles-löparna tar vänster medan vi tillsammans med löparna på 50 km tar höger. Nu börjar det bli glesare mellan deltagarna. Följande kilometrar är lättlöpta på grusvägar och fina stigar runt Dagstorpssjön men efter station Galten med ca 2 mil kvar till varvning kommer backarna. Först uppför och nerför på långa böljande grusvägar och sen brant uppför på en rullstensås. Här blir det promenad uppför och det börjar kännas lite i låren. Jag tror det var här någonstans som Mathias första gången antydde att något inte stod rätt till. En skärande smärta hade kommit smygande i ena benet. Redan där började jag förbereda mig mentalt på att jag kanske skulle behöva gå ut ensam på andra varvet.

Oslagbar egen support

De avslutande 14 kilometrarna är samma som dom inledande, bara åt motsatt håll. När vi passerar energistation Suggan för andra gången tar jag med mig min ulltröja som jag knutit fast runt vägbommen 3 timmar tidigare. Tycker fortfarande jag har en helt okej känsla i benen trots att vi snart har uppnått maratondistansen men märker på Mathias att han har ont även om han inte är den som gnäller i första taget. När vi närmar oss varvningen kommer vi för första gången få ett kvitto på hur vi ligger till i loppet. Jag har några gånger sneglat på live-trackingen i mobilen men konstaterat att den inte går att lita på eftersom den då sa att jag låg ca 5 minuter före Mathias fastän vi sprungit sida vid sida hela tiden.

Henrik & Mathias. Foto: Lars Göran Andersson

Precis före Tjörnarps station med mindre än kilometern kvar till varvning möter vi Benjamin Holst Kjeldsen som leder 100 km och precis när vi ska vika in mot måltältet kommer Emeli Grafström ut från varvningen. Vi ligger alltså på delad 3:e plats bland 100 km-löparna nu när tävlingen ska börja på riktigt. Men här tar Mathias det jobbiga beslutet att kliva av. Smärtan har bara krupit längre ner i benet och har blivit mer och mer intensiv. Vi ger varandra en lång kram och sedan försöker jag snabbt komma iväg igen innan jag hinner tänka för mycket på hur jag själv känner mig.

I min drop bag har jag allt man kunde tänkas behöva. Massor av energi, fullständigt ombyte och extra skor. Jag tar bara några klunkar cola och byter till en ny löparrygga som är fulladdad med geler och sportdryck. I den nya ryggan ligger även pannlamporna som kommer att behövas dom sista timmarna. Ut på andra varvet möter jag löpare hela tiden som är på väg in mot mål. Försöker spana efter nummerlappar med röda siffror för att se om det är någon på 100 km strax bakom som jagar mig. Svårt att se då alla har nummerlapparna på olika ställen, en del bak på ryggan. Jag tänker att det inte spelar någon roll utan det kan vara lika bra att inte veta. Kanske rent av bra att känna sig lite jagad för att hålla benen igång. Nu är det inte lika lätta ben längre men man får energi av alla människor man möter. En del har sammanbitna och plågade ansikten. Men dom flesta hejar glatt och jag hejar tillbaka. Möter mina klubbkompisar i MRC en efter en och får mycket pepp som jag försöker samla på mentalt för snart kommer det bli ganska ensamt i skogen.

Det är någonstans mellan kilometer 55 och 58 som jag får väldigt ont i ena låret. Jag har ju bara väntat på att det ska bli stelt och tungt i framsidorna men det konstiga är att det kommer så plötsligt och att det bara är på vänstra sidan. Det gör oroväckande ont men inte på ett sätt som känns ”dåligt att fortsätta springa med”. Jag skannar igenom resten av kroppen och konstaterar att jag mår bra i övrigt. Jag har inte problem med energin och inte ont någon annanstans. Alltså borde jag kunna fortsätta utan problem så länge det inte blir värre i låret. Vid station Suggan efter 62 km kommer jag ikapp Emeli. Jag tänker att det kunde vara skönt med sällskap på andra varvet men jag vill samtidigt inte stanna mer än nödvändigt, så jag fortsätter men hoppas ändå lite på att hon ska komma ikapp senare.

Det gör hon inte. Och låret blir inte heller värre. Men nu börjar det göra ont både här och där så jag tänker inte så mycket på låret längre. Vid andra besöket hos Cecilia på berget får jag hjälp att fylla på mina flaskor med vatten. Finmotoriken försvinner i händerna när jag sprungit för länge. Jag kan knappt få av skruvkorken på flaskan själv. I den ena flaskan blandar jag i Resorb. Jag har slutat äta gel sedan någon timme. Fixar det inte längre trots att den är smaklös. Att ta små klunkar sportdryck då och då funkar okej och jag har nästan en liter Tailwind kvar i en vätskeblåsa på ryggen. Det borde jag klara mig på. Funderar på om Petri och Daniel kommer att stå på samma ställe igen men hoppas nästan att dom inte gör det. För det skulle innebära att där finns en bil. En lockande möjlighet att få skjuts tillbaka till målet och jag försöker att inte ens tänka den tanken.

Självklart har Petri och Daniel åkt ut i skogen igen för att möta upp mig på andra varvet. Och det blir en riktig energiboost att möta dom. Jag blir bjuden på chips och får en stor mugg Bitburger i handen. Eftersom jag inte vill stå still tar jag med mig muggen och går i tacksamhet bort längs med skogsbilvägen. Får en nästan utomkroppslig upplevelse där jag betraktar mig själv gåendes ensam i skymningen långt hemifrån med en kall tysk pilsner som smakar vidunderligt gott. Jag har nog aldrig varit i så dåligt skick och ändå mått så fantastiskt bra på samma gång som just där och då!

Ölen får mig på bra humör och jag springer på med lite nyfunnen kraft. Nu är det dags att tända pannlampan. Jag börjar också komma ikapp folk. Det är löpare på 50 eller 100 miles som har varit ute på sin extraslinga upp till Vändan. Nu är det ingen avslappnad löpning längre utan det känns bara stelt och i skogen börjar jag få problem att lyfta på fötterna över stenar och andra ojämnheter. Jag försöker bara fokusera på att hela tiden röra mig framåt och räknar ner kilometrarna till nästa station. Stigen utmed Dagstorpssjön har blivit väldigt mycket stenigare och mer teknisk än på första varvet. Till slut kommer jag fram till Galten där jag frågar om dom har cola. Tyvärr har dom inte det men jag får lite röd blandsaft som också piggar upp.

När det blir dags för det där backiga partiet igen har jag inget val längre utan jag måste gå i alla uppförsbackar. Försöker ändå gå raskt för jag har ingen aning om ifall det är några som närmar sig bakom. Jag vill inte veta heller. Behöver känslan av att vara jagad för att motivera mig till att fortsätta springa. Pulsen stiger rejält i branta backen uppför åsen trots att jag knappt har styrfart. För första gången känner jag mig riktigt slut och börjar bli orolig för soppatorsk. Stannar på krönet och tar några djupa klunkar sportdryck. Försöker räkna ut hur långt det är kvar till Suggan men får inte ihop matematiken. Fortsätter springa och fokuserar istället på att leta efter snitslarna. En felspringning vore inte särskilt muntert i det här läget. ”Aldrig mer”, ”aldrig mer” är ett mantra som upprepar sig i huvudet.

Minns inte om jag stannade och åt någonting i Suggan. Kanske tog jag en näve russin men det kan lika gärna vara en minnesbild från första varvet. Jag minns dock att jag kom ikapp Johan som sprang 50 miles och han var helt orimligt glad och positiv efter 10 timmar löpning. Det gav mig också lite positiv energi inför den sista milen. Nu hade jag tröttnat på att räkna kilometrar. Dom tog liksom aldrig slut. Önskade att jag hade tagit med mig mina hörlurar. Då hade jag kunnat lyssna på musik för att få tiden att gå lite snabbare. Hade tidigare mött en kille som sprang med högtalare och just då spelades Never Ending Story med Limahl. Skrattade lite för mig själv. Det hade inte varit mitt förstahandsval bland låtar men ändå ganska passade.

När jag äntligen kom fram till det andra av dom två korta asfaltsavsnitten kunde jag på något vis slappna av. Nu visste jag att jag skulle fixa det! Härifrån är det bara 4 km kvar. Vid det här laget skrek kroppen åt mig att stanna. Men jag ville inte lyssna. Allt jag tänkte på var att få lägga mig ner på golvet i det uppvärmda måltältet. Strax efter att jag vikit av från vägen och in i den mossbeklädda barrskogen vibrerade klockan för kilometer nr 100. Banan är i verkligheten nästan 103 km men det hade jag noterat redan vid varvningen så det kom inte som någon obehaglig överraskning. Tre km extra i det läget hade annars kunnat kännas som ett slag i ansiktet.

Med en ynka kilometer kvar närmar jag mig Tjörnarps station för sista gången. I ljuset av en gatlykta ser jag en ensam funktionär stå och huttra. Trodde jag, men det var Petri som stod där och väntade på mig medan han följde min GPS-plupp på mobilen. Han joggar med mig uppför landsvägen mot församlingshemmet och det gula tältet som utgör målet. Det är kanske inte världens pampigaste upplopp men det har sin charm. 90 grader runt husknuten och sen in i tältet. I samma stund som jag går i mål råkar jag aktivera nödsituationslarmet på min garminklocka. Det är ingenting jag märker själv så efter en stund börjar mobilen tjuta som en brandvarnare och skicka SMS till min fru om att jag behöver hjälp. Tar en stund innan jag fattar hur man stänger av larmet och kan meddela frugan att allt är bra. Inte för att hon hade märkt något ändå. Mello hade ju precis börjat där hemma.

Första 10 minuterna efter målgång är ett enda rus av vällust! Över att vara klar. Över att ha fixat mitt mål. Över att inte behöva ta ett enda löpsteg till. Jag kom tvåa i alla fall. Danske Benjamin hade fått upp farten på andra varvet och var mer än 40 minuter före i mål. Och känslan av att känna mig jagad var helt obefogad visade det sig. Närmaste herre var 90 minuter bakom i spåret. Efter den första stundens avtrubbade välbefinnande kommer verkligheten ikapp ganska snabbt. Jag kan inte sätta mig ner utan hjälp. Jag kan inte ställa mig upp utan att använda händerna. Jag kan knappt hålla i ölen jag just öppnat för att händerna skakar så mycket. Vet inte hur lång tid jag behöver där inne för att byta om men Petri väntar tålmodigt och ser ut som om han funderar på om han borde tillkalla sjukvårdare. Under tiden som jag sitter där och skakar som en dåligt balanserad centrifug har en annan kille kommit in för varvning på 100 miles. Han har bestämt sig för att halva distansen får räcka men hans support har inte gett upp och peppar honom oförtrutet. Innan jag är klar har dom lyckats få killen att helt omvärdera sitt beslut och han ger sig ut på ytterligare 80 km. Där kan man snacka om mental styrka!

Efter en lång stund i tältet tar jag mig till slut (med viss hjälp) in i församlingshemmet där det bjuds på kaffe och smörgåsar. Jag har fortfarande svårt att äta men kaffet smakar gott. Här sitter vi och väntar in Johan som också är på ingång mot mål. Får en pratstund med Lisa Ring som kom tvåa på 50 km och får ta emot min egen medalj som är en rund laserskuren metallbit med vildsvinsmotiv. Vacker och ful på samma gång. Runt vildsvinet står det ”Tjörnarparen Trail Ultra – 2:nd 100 km 2023”. Jag brukar inte fästa något speciellt värde vid medaljer som man får vid olika lopp men den här metallbiten vet jag direkt att jag kommer vara rädd om. Och lite stolt över. Och tankarna om att aldrig mer springa ultra är helt bortglömda.

Trött men stolt!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här