Tröskel-terapi

0
6

R0031555-Redigera

Trött huvud, pigga ben. Två dagar på arbetet, kort vecka som kändes lång. Gårdagens löpning var välbehövd. Snöslaskig Malmö-asfalt kändes inte som ett särskilt inspirerande underlag för ett tröskelpass så jag valde värme och löpband. Den sedvanliga januari-gymhetsen lös med sin frånvaro. Lugnt och stilla, samma lika som 2015.

Träningsprogrammet bjöd på 8 km i en fart mellan 4:45-5:05 min/km. Det kändes allt för givmilt så jag avböjde artigt de något långsamma kilometerna till förmån för ett pass i fyra minuters tempo. Med en snittpuls på 158, vilket landar kring   82 % av min maxpuls, samspelade hjärta med känsla. Långt ifrån övermäktigt men tillräckligt ansträngande för att skjuta arbetsveckan åt sidan till förmån för helg. Målet är att inte slita på kroppen allt för mycket samtidigt som jag inte heller vill tappa den fart som 2015 har lagt grund för. När det är dags för personbästa ska 4:59 per kilometer kännas som lätt söndagsjogg. Tempot ska inte vara en del av utmaningen.

Kastar jag in min miltid i en ”maraton-kalkylator” så ger den mig 2:57:05 vilket känns mer vackert än realistiskt. När jag sprang Berlin så skulle jag, enligt samma kalkylator, avverka de 42 195 meterna på cirka tre timmar och tjugo minuter. Jag kom stapplandes nästan en halvtimme senare. Maraton presenterar onekligen helt andra utmaningar än milen.

Målsättningen är att fortsätta vara del av de åtta procent som klarar av att dra milen på samma tid som en standard lektion i den svenska skolan. Samtidigt som benen ska få en gradvis ökad dos av kilometer utan att gå sönder. Att vara skadefri tycks både vara en utmaning och ett konststycke då det kommer till löpning. Att skynda långsamt är en talang få förunnad.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här