I början av året var det Ultravasan som var årets stora händelse på löparfronten men som ni vet begick jag Ultradebut några månader tidigare under Göta Kanal. I början var jag helt novis på dessa sträckor, jag hade aldrig varit i närheten av sträckor över 42195 mer än en gång tidigare. Nu har jag gjort 3 ultror och 4 marathon och även om respekten funnits kvar inför 45 km så kändes jag mig helt befria från nervositet att jag inte skulle klara sträckan. Dvs om kroppen höll.
Däremot så verkade det som att vädergudarna bestämt sig flera veckor innan att vräka ner lite regn ? Lite oroande kanske man skulle tycka men jag valde att inte tänka så mycket på det för det är ändå något som är omöjligt att påverka. Visst är det kul med ok väder men regnet gjorde det bara än mer utmanande att klara av och lite av en test för pannbenet och löparglädjen.
Vi åkte ganska tidigt på fredagen från Stockholm. Jag och en kompis som skulle springa hela Vasan styrde bilen mot Mora. Skönt att få prata ur sig lite löpning på vägen upp för jag kände att det behövdes. Jag upplevde ett behagligt pirr i benen precis som benen börjat förbereda sig på loppet redan dagen innan. En riktigt go känsla.
Väl framme i Mora så var det uthämtning av nummerlapp och en koll vart ifrån bussarna skulle avgå nästkommande dag. På väg till hotellet stötte vi på några löparkompisar. Några välkända ansikten och några man kände igen från Facebook. Hursomhelst hur kul som helst !
Incheckning på hotellet och sedan en tur ner på stan innan gemensam middag på hotellet. Lonesome Runners hade bokat ett helt hotell så väl på plats så dök det ännu fler kända ansikten. Skönt häng efter middagen men ändå tidig kväll. De som skulle springa hela sträckan skulle ju äta frukost redan 01:30. Dety var rätt skönt med sovmorgon för oss som sprang 45:an. Dessväre så sov jag väldigt oroligt kvällen innan och vände och vred mig tills jag lyckades somna men vaknade ändå strax innan 5. Klarvaken och med bultande,förväntansfullt hjärta.Hann tänka att jag försovit mig för att sedan sakta men säkert låta tanken sjunka in att det var 1 timme till frukost.
Så fort klockan ringde satt jag mig upp i sängen, klarvaken och vrålhungrig. Ordentlig frukost och sedan promenad till bussen som skulle ta oss till Oxberg. Vi hann inte komma ut ur Mora innan regnet öste ner. Min rumskamrat hade berättat att det inte fanns så mycket att göra innan start men tack och lov hade de satt upp ett partytält där man i kunde byta om i lugn och ro och samtidigt hålla sig torr från ösregnet. Tiden gick otroligt sakta men regnet ökade i intensitet. Småpratade lite med några och förberedde det sista.
In i fållan med 10 minuter kvar och känslan var mäktig. Det gick att nästan ta på stämningen som var en blandning av nervositet, förväntning och hopp. Omgivningarna i kombination av stämningsfull musik var mäktig och helt plötsligt var vi iväg. 17 km var första svängen. En slinga som gick runt i Oxberg för att komma tillbaka dit och sedan var vi på väg mot Mora. Jag körde väldigt lugnt och drack enbart vatten vid alla vätskekontroller. Jag tänkte spara sportdryck till längre fram. De inledande 3 kilometrarna stramade det ganska mycket i benhinnorna men i takt med att jag blev uppvärmd avtog det. Hade redan innan bestämt mig för att vara ute så länge som möjligt. Allt för att få så lång tid i spåret som möjligt. Underlaget blev ganska snabbt uppsprunget och det blev inte helt lätt att springa. Halkrisken var stor och jag hade problem med en hög puls redan från början. Visste att det skulle straffa sig lite längre fram så jag försökte sänka pulsen genom långsammare löpning men utan framgång.
Trots ihållande regn så stod det en hel del personer i spåren och hejade på oss som sprang. Det kändes oerhört bra och för mig var de de riktiga hjältarna som trots uselt väder peppade oss längs spåret. De andra hjältarna var givetvis alla funktionärer som servade oss längs banan. Stort tack till er !
Jag sprang rätt mycket ensam och han fundera en hel del på diverse saker. Passade på att njuta av miljöerna, lyssna på andra förbipasserande löpares berättelser. Han tänka både en och flera gånger att det var både kul och förjäkligt att springa men oftast när det kändes som tyngst tog jag fram någon positiv mental bild för att få det att vända. Andra medlöpares glada tillrop var också skönt att få. Att det var så kort mellan kontrollerna gjorde det också lätt för då kunde man stycka upp löpningen och den kändes aningen lättare att genomföra.
Efter vad som kändes en evighet så dök äntligen solen upp. Då hade jag fått sällskap av ett par äldre herrar och samtalet flöt fint . Vi blandade löpning och gång och kilometer för kilometer avverkades och helt plötsligt var vi nere på mindre än 10 km.
Från Eldris var det endast 9 km kvar och det har man gjort ett flertal gånger på träning. Den där välbekanta ”hungern” som uppstår när man vet att man kommer fixa det är rätt mäktig. Visualiseringen av att kliva över mållinjen börjar infinna sig och känslorna av att kroppen hållit ännu ett längre lopp gör en lyrisk. Jag blir lika förvånad varje gång som min kropp ställer upp och inte börjar krampa eller på annat sätt gör att jag blir tvungen att kliva av. Konditionen finns där men musklerna anpassar sig sakta men säkert fortfarande och jag längtar till jag kan hålla en ännu högre hastighet under längre sträckor. Det kommer vad tiden lider !
Upploppet var en mäktig upplevelse. Publiken lyfte fram mig även om de inte hejade enbart på mig. Känslan av att se ” I Fädrens Spår skylten” skapade ett välmående av ypperlig världsklass och jag försökte se bortom målgången för att orka pressa mig det lilla sista på upploppet. Känslan som också skrek att bara jag tar mig i mål så ska jag aldrig springa detta lopp något mer infann sig . En känsla som i samma stund som jag klev på målmattan förbyttes till att detta vill jag göra om. Konstigt vad vi löpare har kort närminne?
Tiden blev 6.15 vilket var helt i min smak. Detta lopp var tanken att få till många timmar i spåret för att anpassa kroppen för Black River Run i september.
Det var oerhört skönt att få i sig lite mat i målområdet och efter diplomhämtande blev det hotell-häng och en snabb tupplur. Jag gick ner till matsalen för att träffa de andra Lonesomes som bodde på hotellet, det blev någon öl och lite skönt snack efter. Löpare är verkligen otroligt trevliga personer.Öppna och sociala och välvilliga att dela med sig av allehanda berättelser. Jag lärde mig mycket om långdistanslöpning och fick en hel del tips om kommande lopp samtidigt som jag hörde andra berätta om lopp jag aldrig hört talas om. Efter den gemensamma middagen kom paltkoman och jag trodde jag skulle somna. Hängde kvar en stund innan det var omöjligt att hålla sig vaken. En natt med skön sömn och en morgonpromenad innan frukost
Superbra arrangerat av Niclas som dessvärre inte kommer springa nästa år. Tack och lov finns det andra som var villiga att ta över logistikdelen för nästa års Ultravasa.
Nästa år blir det en tripp till Mora och UV90. Vi ses där ! Stort tack till Per för briljant ressällskap också !
