Från underskön och fantastisk löpning till ren misär.
Det är inte bara i innebandy det svänger snabbt, samma fenomen kan även uppstå i långlöpning. Igår kväll vid 22-tiden sprang jag 19 kilometer på hyfsat kuperad väg. Temperaturen var sval och rådjuren hoppade stundtals fram som i en yster dans. Det var skön löpning, där jag joggade förbi tio kilometer på 44 minuter blankt.
I mål blev det ett snitt en bit under 4.30 min/km. Passet blev nästan en religiös upplevelse, om jag nu varit religiös. Ja, men något ditåt, ni fattar vad jag menar. Jag hade full kontroll och kunde öka farten utan att bli trött.
Idag bestämde jag mig för att maxa på den klassiska rundan runt Svinsjön, logiskt kallad för Svinsjörundan. 7,8 kilometer inte helt enkel löpning. Där finns en del utmanande uppförsbackar, men också en del härlig nedförslöpning.
Jag sprang för det personliga rekordet i 30 gradig värme. Smart?
Första kilometern som är ganska tung gick på 4.11. Sedan 3.46, följt av 4.18 i tung uppförsbacke. Sedan 3.56. Halvvägs låg jag väl under rekordet. Men jag var trött och benen började misströsta.
Femte kilometern gick på 4.28 och den sjätte på 4.24, vilket är för långsamt mot mitt rekord. Någon sjunde km blev det inte och följdaktligen heller inte någon målgång.
Jag avbröt och gick hem. Det kändes verkligen inget vidare. Men jag var helt tömd på krafter.
Nu åker jag till västkusten och bevakar löparna i Strömstadmilen imorgon, lördag. Det känns riktigt bra. Och glöm inte att ta det lugnt i värmen och drick mycket vatten. Försök inte att slå några rekord, i alla fall inte mitt på dagen.
