Vad jag gör på en mil

0
100

Vad gör jag då på milen?

Ja du. Vad det än är jag gör så gör jag det allt längre för varje år, det är så det är.

Men jag tror faktiskt att det jag gör kallas ”att springa”. Inte ”jogga”.

(Och inte flanerar jag, ej heller brukar jag plocka blåbär.)

Nej, absolut inte jogging! Jogging är för mig något som sker i sweatshirtbyxor, hoodtröja och med stora hörlurar på huvudet. En flaska vatten i handen. Lite planlöst och utan större ambitioner.

Märkligt att jag föreställer mig jogging så? Att det alltså inte är en fråga om tempo utan snarare om material och målsättning. Skumt. Min hjärna är konstig, snårig med märkliga associationsbanor, och nu spårade jag fel igen.

Ok.

Jag tänker på det där med tid. Tid är en oerhört viktig faktor för de flesta löpare, i vart fall för dem av oss som väljer att tävla. Det ska gå fort. Helst fortare och fortare, du vill persa förstås. Göra tider. Gå under vissa minutgränser – sub hit, sub dit. En sekund kan vara skillnaden mellan himmel och helvete, om man ska uttrycka sig drastiskt.

Ett exempel: Du ska tävla på distansen en mil. Banan är kontrollmätt och platt, det är upplagt för snabba tider. Du kan persa, det finns en chans! Det är hygglig temperatur och blåser inte orkan. Du tänker dig att gå under 45. Det skulle kännas bra, en fin gräns att klara.  Du springer det snabbaste du kan, det är jobbigt som s-n förstås, du lider så som man gör, tror nästan du ska dö, men du vill verkligen prestera. Du spurtar järnet sista 100 och går i mål på……45.01.

Tänk dig exakt samma scenario. Exakt samma lopp.  Du vill, du springer på toppen av din förmåga, du lider, du tror du ska dö…du spurtar järnet sista 100. Och går i mål på….44:59.

Två sekunder är inte lång tid. Knäpp knäpp! så har två sekunder förflutit. Ett piss i Mississippi. Ett gruskorn i Sahara, en atom i universum.

I första exemplet upplever du besvikelse förstås, och i andra stor glädje och tillfredsställelse. Inte så konstigt, lätt att förklara.

Men det märkliga inträffar när du börjar rekapitulera, berätta om upplevelserna under loppet, för dig själv och för andra.  I första exemplet beskriver du hur tufft det var. En tung känsla, en dålig dag, motvind vid stranden, brist på konkurrenter, en smärta i knätrakten, en förkylning som spökade förra veckan. En funktionär som pekade otydligt. Eller, om du är den sorten: självrannsakelse och ågren: ”Jag borde ha kunnat, jag maskade, slut som löpare, misslyckad fjant, vek ner mig….”

Nästa exempel, 2 sekunder snabbare: Lätta ben, kunde öka, stark känsla, härligt lopp, fin organisation, fina medtävlare, hängde på bra, gav mig attan på att…hade lite kvar mot slutet… Och om du är av den sorten, bekräftelseknarkarsorten: ”aaah….! Jag duger, jag kan, jag finns, jag -en riktig löpare! Allt är möjligt!”

Ja, nu drar jag det till sin spets, men ni fattar….?

Tid. Så centralt i det här med löpning. Vi mäter och klockar, knäpper på, knäpper av. Elände, missväxt och svart natt om tidsmätningen inte funkar i en tävling!

Vi löpare vill göra det vi älskar under så kort tid som möjligt….för då älskar vi det än mer.

Måste det vara så?

Kanske.

Eller?

För min del är det så att jag inte kommer att slå några personliga tidsrekord mer. Jag blir äldre och därmed långsammare. Skulle jag då tappa min drivkraft? Deppa ihop och tycka livet är pest och förgängelse? Börja spela bridge?

Jag tror inte det. Eller – jag vet att det inte är så. Alla löpningens kvalitéer går inte att mäta med en klocka. Eller ens mäta på något annat sätt alls! Det går att utmana sig ändå, det går att tillfredsställa sig ändå. Jag har massor av idéer.

Så: jag har inte en susning om hur länge jag har att göra på en mil. Jag vet bara att jag kommer att vara sysselsatt med den där milen under allt längre tid för varje år, och tja….det är väl underbart?

Då får jag ju njuta lite längre.

_20160226_163848

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här