Inte sällan känner man direkt efter ett mindre lyckat lopp att det hade funnits lite mer att klämma ur. Varför sprang jag inte lite snabbare? Hur många gånger har jag inte ställt mig själv just den frågan. Den verklighet man befann sig i bara några minuter tidigare är som bortblåst. Så kände jag idag också, men när jag ser några av bilderna från loppet så är det bara att ge sig. Jag är svinnöjd med speciellt en bild, den visar att jag verkligen försökte. Jag behöver inte fundera om jag hade mer att ge.
Det fanns inte mer. Jag fick ut det som gick, jag är inte bättre just nu. Men känslan att jag vill stå på startlinjen igen infann sig också nästan omgående. Det är härligt!
Målet var som vanligt att kuta på pers. I mitt fall 37.35 på milen i ett stadslopp från Hässelbyloppet från oktober förra året.
Nu var det milen på gatorna i Tel Aviv som gällde. Klockan ringde argt 04.45. Start för mig 07.20. Jag är inte född att springa så tidigt, det är emot hela mitt väsen. Klockan 23 eller 24 går bra, men tidig morgon, nej tack!
Joggade de 4-5 kilometerna från lägenheten till starten och var där i god tid, fick med ett 20-tal ungdomar på lite pepp vid en vätskestation på väg till loppet. Värmde upp bra och var på hugget när folk började rusa in till startfållan. Det visade sig vara ett eget lopp i loppet.
Fick ingen perfekt position, även om jag stod långt fram. Killen från Samsung (Samsung är storsponsor till Tel Aviv Marathon) försökte sig på några engelska fraser som fick i alla fall mig att dra på mungiporna.
Sedvanlig rusning i början, innan loppet började sätta sig. Flöt på bra i 3.43, 3.45 och 3.44/km. En närmast perfekt start om jag skulle landa strax under 37.30. Hoppet fanns rent tidsmässigt även vid fem kilometer som jag passerade på 18.45.
Men i kroppen uppstod just då samma känsla som i Valencia och Marrakech. Trött och rejält sliten under andra halvan, benen värkte och andningen var sorglig för att inte säga ynklig. Orkade inte hänga på gruppen jag tillhört fram till fem kilometer och ingen kom ifatt bakifrån, förutom några som bara blåste förbi. Inga roliga tankar.
Kilometernoteringarna började ramla in på tider som jag borde klara på en halvmara, inte så upplyftande. Banan var flack, snabb (förutom några långa motlut), temperaturen perfekt och solen hade inte börjat värma. Inte mycket att skylla på. Jag slutade kolla på kilometertiderna.
I mål blev det 38.30 på min klocka. I den officiella resultatlistan syns jag inte ännu. Totalplaceringen blev runt 70:e av cirka 15 000 löpare, med typ en fjärde-eller femteplats i min åldersklass. Inte illa, men det är ju tider som räknas. Dessutom är inte israeler generellt sett vassa på långlöpning jämfört med till exempel marockaner. Men jäklar vad de springer, det är alltid fullt med joggare utmed den härliga strandremsan i Tel Aviv.
Efter Marrakech har jag inte tränat som jag ska. Det är bara att erkänna. Inte ett enda långpass har avverkats, motivationen har varit låg. Självklart påverkade det insatsen idag, löpning är skoningslöst på det sättet. Gör du inte jobbet så är du chanslös. Loppet i Tel Aviv blev en kul bonus som inte var inplanerad.
Tel Aviv Marathon och hela upplevelsen var verkligen positiv och arrangemanget var superproffsigt och något jag kan rekommendera. Men på väg tillbaka till lägenheten så var det två topplöpare som inte blev visade rätt väg, vet inte om det var på halv-eller helmaran. De var sådär lagom nöjda. Det är mycket att hålla reda på med ett 5-kilometerslopp, tre 10-kilometerstarter, två halvmaratonstarter och ett maratonlopp.
För att komma hyfsat väl förberedd till Prag Halvmarathon 2 april blir det nu två mängdveckor på hemmaplan. Genrepet blir ångestloppet på Mantorp Park den 19 mars. En mil där det finns mycket att skylla på om det går mindre bra. Det gjorde det inte i Tel Aviv.
Fotnot: Officiellt fick jag 37.42, placering 50 sammanlagt och tvåa i min åldersgrupp. Snällt, men osant.
