Hade verkligen självförtroende, kände mig stark. Hatar ursäkter, men oftast finns det en förklaring när det inte går som man tänkt, ursäkter eller? Tror för egen del att det är viktigt att hitta anledningen, att hitta en strategi för hur det ska kunna göras annorlunda nästa gång.
Jag blev sjuk i tisdags, kli i halsen och snorig – men det blir man ju alltid innan en tävling, vilade åt vitaminer men var aldrig orolig. Åkte ner på fredags eftermiddag, landade i Valencia efter mellanlandat i Madrid, fredagen den 13… Väskan var borta. Jag hade 1,5 liter rödbetsjuice i den, skorna, tävlingskläderna. Nu fick jag lite puls.
På förlorat bagage sa man det kommer i morgon eftermiddag. Bra. Åkte till lägenheten, tog de 102 omtalade trappstegen upp. Omtalat av Grip som uppdaterat på Facebook om stegen. Var ingen fara, kändes bra.
På lördagen var det expo och jogg enligt plan – men jag fick stanna i lägenheten och vänta på samtal om väskan. Det dröjde och kände mig mer och mer stressad. mMn jag är i form. Klockan 15:00 dök den upp, kastade mig över rödbetsjuicen. Nu jäklar!
Söndag morgon och vi joggar de 3km till starten, benen känns jäkligt fräscha, tror minsann att 2:47 är för snällt. Markus pratar om 2:42, varför inte? Kommer dock fram till att planen gäller.
När jag står på startlinjen är jag grymt fokuserad och vet att det kommer att gå. 3km senare så inser jag plötsligt, nej det fungerar inte? Jag får inte ner någon luft i magen, allt låser sig. Frustrerande – förstår inte vad som är problemet men det går inte. Vet att jag är lite förkyld, vet att jag haft jobbiga veckor med mycket annat, men det brukar aldrig påverka mig? Allt bara snurrar i huvudet, varför?
Passerar 10km på 39:20, enligt plan men det stämmer inte. Jag kämpar på fram till 12km, men är i ett töcken. Benen är jäkligt fräscha, men jag får inte in luft. Lovar att vilja har jag och det fanns en tung anledning till att kämpa, ett mantra jag nynnande på. Stannar, stretchar ut magen och bröstkorgen, försöker igen, hittar ett 4:10/15 tempo där det fungerar att springa, men det är inte behagligt. Stannar några gånger till, försöker hitta flow i 4:00 tempo men det går inte.
Beslutar mig för att ligga i 4:15 tempot fram till 25km där Grip ska stå och langa vätska och kliva av där. Försöker ändå några gånger till, men det funkar inte. När jag passera 15km och 21km så håller jag för chipet – vill inte ha tiderna. Passerade halva på 1:27 det vet jag, men inte det jag åkte till Valencia för.
Ställer mig vid den kaxiga målrakan med Grip, hejar på löparna som passerar, Erik från Örebro gör ett kanonlopp, Marc från Heleneholm likaså, Ingrid Ziegler som jag coachar sätter pers, Markus gör det bra. Idag var det bra förutsättningar, blir ännu mer frustrerad.
Hämtar mina prylar och har fått jäkligt många SMS med grattishälsningar? Tydligen har man kunnat följa mig via en app och jag har gått som en klocka, i mål på 2:47:53? En har varit otroligt engagerad och öser beröm över mitt jämna tempo med mera. Klubbens Facebookgrupp är fylld med kommentarer, värmer men man känner sig om möjligt ännu mer besviken. Kan inte släppa tanken, varför? Pratar med ”hjertat” som säger, du presterar alltid när du bestämt dig. Rätt, vad hände?
På eftermiddagen ligger vi på verandan och solar, det börjar forma sig en ny plan.
Vi går ut och äter, sedan blir det en massa garv och lite fest i lägenheten, framförallt Markus firar, jag och Grip gläds mest på hans bekostnad. Tjalvegrabbarna fortsätter ut i natten, jag hoppar i säng. Då först slår mig tanken, kan det vara mitt förmaksflimmer? Tar pulsen – yes, nu förstår jag? Otroligt skönt att hitta anledningen till alla mina frågor, varför kunde jag inte prestera?
Jag, min tvillingbror och några till i klubben har haft förmaksflimmer under många år. Jag i över tio år, får det en till två gånger om året. Ingen vet egentligen varför man får det, men vi har det. För min del har det framförallt kommit i samband med maraton men jag har då inte kunnat fortsätta alls, därför nonchalera jag den tanken. Läser man på nätet kan man läsa:
Förmaksflimmer innebär att hjärtat slår oregelbundet och ofta även snabbare. Tillståndet gör att hjärtat inte kan pumpa runt blodet i kroppen så effektivt som det brukar göra. Symptomen:
- hjärtklappning
- sämre fysisk ork
- svårare att andas.
Med andra ord, man försöker men det finns inte drivmedel nog att förflyttas framåt, alla cylindrar fungerar inte. Grunden i en konditionsidrott är ju att få hjärtat att pumpa runt blodet, dumt att dra i handbromsen då. Inser att det varit vilja och mitt mantra som förflyttat mig mellan 3 och 12km, men där tog även det slut.
Jag har numera tabletter, i början var det elkonvertering som gällde. Klockan 01:00 på natten är jag hel igen, och nu är det bara ett ord i huvudet – revansch!
