Vänstertrafikomläggningen

Eskil  

Jag läste en sak i tidningen för ett par veckor sen som jag inte kan släppa riktigt utan fortfarande håller på och bearbetar. Det handlade om regeringens ändring i trafikförordningen gällande regler för fotgängare. Spännande va? Det tangerar en fråga som jag själv har tagit upp till diskussion tidigare: vilken sida springer man på som löpare? 

Ja, det beror ju så klart på var man springer. På landsväg håller man ju sig på vänster sida för att se den mötande trafiken. I alla andra fall har jag hävdat att man håller till höger och min bedömning är att dom flesta är överens om detta. Möter man en annan löpare på en liten väg eller stig eller gångbana så känns det ju naturligt eftersom vi har högertrafik i det här landet. Men då och då möter man någon som hårdnackat håller till vänster istället. När så sker har jag ibland demonstrativt sprungit ut i skogen eller diket till höger om spåret för att markera. Vid nåt tillfälle har då den mötande vänsterextremisten ropat ”vänster!” över axeln medan jag ropat ”höger!” tillbaka. 

(För ett par år sedan skedde ett sånt möte på en gångbro i Hammarby sjöstad där det inte fanns någonstans att ta vägen, jag ville liksom inte hoppa i plurret bara för att göra en poäng. Istället blev jag ståendes mitt emot en annan man (det är bara män som håller på så här) i några förvirrade sekunder innan jag fick runda honom (till vänster) för att springa vidare; han visade med all önskvärd tydlighet att han kunde stå där hela dan om det skulle krävas. Jag ångrar än i dag att jag inte frågade vilka hans argument var. Eller det jag allra mest undrar så här i efterhand är om han upplevde att han ofta mötte folk som sprang på fel sida, eller om han liksom jag kände att han tillhörde den majoritet som ”gör rätt”. Jag kom att tänka på den gamla historien om norrmannen som körde bil på motorvägen och hörde på radion att polisen varnade för en galning som körde på fel sida, mot trafiken, och tänkte för sig själv: ”En? Det är ju för fasen allihop!”)

Nåväl. Nu har det kommit nya regler för vad som gäller vilket har rubbat mina cirklar. Numera slår trafikförordningen fast att på rena gångbanor ska fotgängare hålla till höger. Gott så. Däremot på kombinerade gång- och cykelbanor ska man gå på vänster sida. (Och här antar jag att det inte spelar nån roll om man går eller springer.) Tidigare har gående fått välja sida och det har varit lite av djungels lag där ute. Nu är det klart och tydligt vad som gäller, men ändå inte på nåt sätt. 

Håll dig till höger, Svensson… Eller?

I en urban miljö med blåa påbudsmärken och markeringar i asfalten är det väl inte så mycket att snacka om, men det finns ju gott om ställen där det inte är lika tydligt. I Nackareservatet finns det till exempel sträckor där jag omöjligt kan avgöra om jag befinner mig på en väldigt smal väg eller på en väldigt bred stig. Jag skulle kunna möta ett fordon, men det vore överraskande. Och hur är det med vanliga motionsspår? Vid elljusspåren där jag bor sitter det skyltar om att cyklar är förbjudna så där ska jag alltså hålla höger, men när jag kommer ut på grusstigen som går bort mot Hellas och där man även får cykla ska jag byta till vänster sida. Eller Årstaviken som många i Stockholm springer runt, där är det tillåtet att cykla så då ska man springa till vänster alltså? Det känns inte rätt.

Här uppstår en konflikt mellan två av mina personlighetsdrag: att följa samma invanda mönster som jag alltid har gjort och att följa regelboken till punkt och pricka. Men jag strävar ju också efter att vara en person som kan ändra sig och byta åsikt när det är befogat och i den här frågan har jag märkt att jag verkar ha landat i en slags kompromiss, kanske till följd av ett annat personlighetsdrag som medlande mellanbarn. Numera springer jag nämligen i mitten. Inte optimalt. Jag riskerar ständigt att bli påkörd av cyklar, men fördelen är att få andra löpare väljer samma taktik. Och när jag väl möter någon annan centerpartist kan jag lätt vika av åt sidan. Och då väljer jag nog alternativhögern.

 Dela på Facebook