Women's Health Halvmarathon

Uppladdningen inför Women’s Health Halvmaraton bestod av en intensiv studievecka i Stockholm med badmästare/verksamhetsledareklassen. Föreläsningar, studiebesök, bad, träning, boende på vandrarhem och en kost som mestadels bestod av icasallad. Härligt.

Vi var på plats onödigt tidigt och frös ganska duktigt – jag hade optimistpackat en liten klänning och ett par jättestora solbrillor men morgonvädret krävde helt vanliga motionärskläder att springa i. Tur man har en snygg vit t-shirt med Spring-logga på.

Gladast i starten! Vi ställde oss i närheten av 2:09-farthållaren eftersom det verkade vara en rimlig målsättning tidsmässigt. Den verkliga målsättningen gick ut på att ta sig runt utan att få men i knäna för resten av säsongen. Varken jag eller bästis-Åsa hade sprungit en halvmarathon på flera år. Jag tror min sista (och hittills snabbaste) var i Gävle 2012, precis innan vänsterknäet sade upp sig och sjukdom, jämmer samt elände gjorde entré. Men det var då det.
Vi hade en taktik: Att tvärt emot alla andra lopp vi varit med på börja lugnt och sedan fortsätta i samma takt eller kanske lite snabbare. De enda gånger jag har testat det är när jag blivit tvungen på grund av trängsel i starten. Eller på grund av att jag hamnat efter något optimistgäng som spurtar VårRusets första 200 meter för att sedan tvärstanna och börja gå i bredd. Sådana gånger springer man i och för sig typ dubbelt så långt på grund av att man kryssar sig fram i sicksack och då är ju tio minuter på en kartkilometer i själva verket nånstans på toppen av ens förmåga… För övrigt tycker jag att vi kan komma överens om att det vanligtvis är lite trångt i de bakre motionärsleden och att det är något man får räkna med. Och vill man springa med luft omkring sig ska man välja maskeradklass. Eller helt enkelt bli så bra eller målinriktad att man kan tävla.

Kolla vad bra det går. Lugnt och fint efter en runda på Östermalm. Vi sprang om 2:09-folket och resten av loppet blev avståndet till 1:59-farthållarna mindre och mindre.
Vilket trevligt lopp! God stämning, fin bana, peppande funktionärer i varje kurva, glad publik som hejade fram en vid namn – det är ett genidrag med namn på nummerlapparna, faktiskt. Jag träffade några bollnäsbor längs banan också. Instruktör-Anneli sprang förbi så det bara susade om det efter en lugn start, och PT-Jonas stod på åskådarplats.
Vanligtvis tycker jag att lopp som går två varv är de värsta. ”Lika lång väg tillbaka” är en ganska tråkig känsla. I infon om loppet stod det att det fanns risk för att bli varvad… När jag närmade mig målområdet på första varvet sade speakern att det var dags att hålla höger eftersom Isabellah Andersson var på väg in. Tyvärr hann jag inte se henne. Jag hade gärna velat 1) se henne springa och 2) ha en bild på mig själv joggandes framför henne medan hon spurtar :)
Det konstiga med det här loppet var att uppförsbackarna var både fler och längre på andra varvet, men jag tyckte det gick riktigt bra ändå. Det var aldrig sådär ”Näe nu lägger jag mig ner och ringer en taxi”-jobbigt utan helt okej hela tiden faktiskt. De sista kilometrarna sprang jag precis framför farthållar-Ulrica med 1:59-skylten. Och om du råkar känna farthållar-Ulrica med 1:59-skylten vill jag att du hälsar henne så jättemycket. Det var som om hon sprang åt oss allihopa och lyfte oss uppför backarna. Tack!
Tiden spelar som bekant ingen som helst roll för mig, men jag var ändå grinfärdigt nöjd när jag insåg att jag skulle komma runt på under två timmar. Jag hade på mig smycket man fick istället för medalj hela eftermiddagen och kvällen, och hela dagen igår, ända in på mataffären hemma i Bollnäs.
Bästis-Åsa har redan anmält sig till nästa halvmara. Själv ska jag ringa en sjukgymnast på rehab innan jag gör några som helst löparplaner för de närmaste veckorna. Knät är nämligen måttligt imponerat av lördagens övningar som antagligen kom som en fullständig chock. Säkrast att fjäska lite inför nästa gång.