Tillbaka i kontrasternas stad Marrakech. Inte bara för de tydligaste olikheterna mellan det fattiga, men synbart lyckliga berberfolket i Atlasbergen och lyxbilarna och champagnesprutandet på det hippaste av nattklubbar, utan också för mina insatser i Marrakech halvmaraton.
Två dagar innan loppet kör vi ett tröskelpass på en grusbana, 4 x 2 000 med 500 meters joggvila mellan varje 2 000-ing. Går fint och avslutar sista en bit under åtta minuter utan att maxa. Hela passet, som ju blir en mil, landar på 45 minuter.
Tar en sportmassage som heter duga på det bästa stället dagen innan loppet. Det ser rätt ofräscht ut utanför, men innanför dörren öppnar sig ett fantastiskt ställe med duktiga massörer och klassisk hamam för den som vill. Klipper mig också med tillhörande rakning på mitt stamställe. Viss språkförbistring när jag ber om 1 mm på sidorna, men han försöker raka av hela skallen. Lyckas rädda lite hår högst upp, tacksam för det. Ansiktsmassagen som tillhör rakningen är speciell plus den glödheta handduken och alla salvor som träffar mitt ömma skin ganska omilt. Men en upplevelse, precis som allting annat i den rosa staden Marrakech.
Uhris, bland annat svensk mästare i maratonlöpning 2012, hör av sig och undrar om någon i vårt gäng tänker springa runt 1.15 på de 21 097,5 meterna på Marrakech gator. Det kunde ha varit coach BG för några år sedan, men den här gången har vi ingen som kan matcha Uhris joggfart.
Min egen form har känts riktigt bra på kortare distanser, men visst har jag fuskat en del med långpassen. Därför är planen klar. Ta det hyfsat lugnt första milen och sedan se om det går att öka.
Starten handlar som vanligt om ett organiserat kaos. Kryper den här gången inte under ett staket för att få en bra startposition, det går helt enkelt inte. Inte ens min smala kropp kan rulla under med lätthet. Därför letar jag mig lite längre bak och kryssar, eller kanske mer tränger mig, fram till en ganska bra startplats. Att det bara är 2-3 grader varmt vid starten gör inte så mycket när man står dyngpackade mot varandra. Nu ska jag inte öppna på 3.30 på första kilometern utan minst 30 sekunder långsammare.
Det går bra. Faktiskt min bästa start i Marrakech någonsin. Inte många armbågar och fyra minuter blankt på första kilometern. Den andra klockar jag in på 3.58 och jag sänker farten. Nästa på 4.10 och det känns rätt bra. Sedan vänder banan och den lilla motvind som kommer mot mig känns onödigt jobbig.
Förstår då att det här inte kommer att bli roligt. Bestämmer mig för att strunta i klockan. Vid sju kilometer dyker coach BG upp på vänstersidan. Han säger något som jag inte fattar, orkar inte fråga om. Han har betydligt högre hastighet än mig så försöker inte ens hänga på. Däremot kan jag öka lite genom att hålla honom inom synhåll så länge det går, kollar på klockan igen, två kilometrar på 4.04. Tio kilometer passerar jag på 41.30, helt okej om jag orkar hålla den farten hela vägen.
Det går förstås inte. Trött och matt fortsätter jag min resa, pulsen känns för låg och benen är okej. Men orkeslösheten gör att jag vill kliva av vid 14-15 kilometer. Biter ändå ihop, men blir nästan knäckt när triathlon-Tommy susar förbi vid 16,7 kilometer. ”Tjena Micke”, väser han och jag gör allt för att haka på. Det funkar i 200 meter.
Highfivar med varenda unge som står utmed banan för att få lite energi. Tur att det är många.
Har jag rest så långt vill jag inte gärna bryta. Börjar tänka träningspass och lyckas ändå få till en habil spurt så jag klarar mig under 1.30. Min sämsta tid i Marrakech. Trött men ändå inte trött på något konstigt sätt.
Banan är riktigt flack och loppet arrangerades för 29:e gången. Jag har själv träffat den högste av den högste för loppet och föreslagit vissa enkla förbättringsåtgärder. Men han verkade inte riktigt intresserad. Men oavsett är det ett häftigt upplevelselopp där det går att springa snabbt om formen är där. Uhris joggade förresten runt på 71.10 och spurtade för att besegra snabbaste dam.
Efter målgång är det makalöst skönt att det bara är typ 250 meter till vårt hotell. Där blir det poolhäng och självklara diskussioner om den egna insatsen. BG börjar genast prata om ytterligare ett pass på eftermiddagen. Jo, tjena. Har göra med ett gå resten av dagen.
Det är varmt och skönt vid poolen på dagarna, men ändå inte den där riktiga toppvärmen. Jag börjar frysa och är nog inte helt frisk.
På måndagseftermiddagen kör vi tävlingen gissa tiden som går ut på att man ska gissa sin egen femkilometerstid. Jag känner att det är lättare att komma rätt om jag drar på lite. Jag gissar på 21.45.
Raket-Sune och BG drar iväg och jag lägger mig på lagom avstånd bakom. Känner att jag ligger lite efter och spurtar så mycket jag kan. Rutinerade BG har koll på läget, stannar innan mål, slår en drill och går i mål och vinner tävlingen. BG är bara fyra sekunder fel och jag elva sekunder. Dubbelt Spring i topp och en hedrande andraplats i det fina gänget.
På tisdagen är det dags för en tripp upp i magiska Atlasbergen. Guiderna Youssef och Youssef tar hand om varsitt gäng. Jag kämpar mig med i den snabbare gruppen, något som jag får ångra många gånger.
Vi är på 1 700 höjdmeter över havet, det är en minusgrad och det är inte mycket löpning. Mer brant vandring och överlevnad. Det är också makalösa vyer och ett härligt mottagande från lokalbefolkningen.
När det blir som mest jobbigt, funderar jag på ett liv som fåraherde. Tänk att bara ha sina får att bry sig om och ändå trivas med det. Vilket great life det skulle vara. Slår bort de tankarna när jag håller på att ramla ned i en ravin. Helt plötsligt går vi på en bergskam med snö, där det hela tiden känns som jag ska falla. Funderar på om det inte är snö vi åkte bort ifrån och inte ville ha. Jag tänker mycket skit när jag är trött och matt. Nu är jag nästan lika matt som under halvmaran.
Att vara ledare på sin egen resa, innebär ju att man bör vara positiv för det mesta, oavsett vad som händer. Men när jag äntligen kommer ut från snömisären och ansluter till de andra som väntat in mig då är jag inte den starkaste eller gladaste.
Plötsligt händer det och det blir nice löpning nedför berget i solsken. Raket-Sune lägger iväg i sub 3-tempo och jag försöker till en början att inte tappa för mycket. Till sist blir jag ändå förbikutad av alla i min grupp. Vi avverkar över 1 000 höjdmeter på 3,5 timme och distansen handlar om cirka 21 kilometer. Alltid mitt längsta pass tidsmässigt varje år.
Efter en snabb lunch i kylan i Imlil bär det av hem till hotellet. Triathleterna som är med på resan har också varit uppe och vänt i Imlil på sitt monsterpass.
Lägger mig i ett varmt bad, men tinar inte upp riktigt. Börjar hosta och frysa. Avstår morgonpasset, som vanligt, men är med på de korta intervallerna på onsdagseftermiddagen. Ett hårt pass som passar mig. 3×300 med start varje 2,5 minut på 300-ingarna och start på var tionde minut mellan seten. Jag springer på 52-55 sekunder. Får otroligt hög puls, vilket är meningen. ”Det går inte att bli snabbare om man inte springer snabbt”, mässar coach BG helt korrekt.
Efter det passet börjar jag frysa ännu mer och ebolan slår till på riktigt. Får se om jag kvicknar till så jag kan vara med på de långa intervallerna på fredagseftermiddagen. Torsdagen innebär mest mat, glass och sol vid poolen. Också en slags uppladdning. Det är härligt att vara på ett kontrastrikt träningsläger.
