Höga berg och djupa dalar – the botten is nådd

Simon Wikstrand  

Jag har precis lagt lördagens tävling Prinsens Minne 21,1 km, mitt sämsta lopp någonsin, bakom mig. Besvikelsen var otroligt tung när träningen som gått så bra inte gav utdelning och utmattningssymptomen började krypa sig på redan efter 4 km. En ytterst märklig känsla och en av anledningarna att jag valt att inte överanalysera loppet. Känslan när man passerar 7 km och det enda man tänker på är närmsta vägen ut. The botten is nådd och ursäkta språket, men den känslan kan dra åt helvete.

Känslan innan start var grym, även om värmen var brutal

Känslan innan start var grym. Här Flankerad av Berner och Kung Kenth

Jag skonar er en race report främst bestående av en mängd olämpliga ord som beskriver känslan i kroppen under loppet, för att inte tala om värmen. Jag kan summera med att jag inför loppet siktade på 1:19:59 och kval till New York Marathon och visste redan efter 2,5 km att det bara skulle handla om att inte bryta loppet. Jag pratar med klubbkompisarna i Göta och Mustafa Mohamed som bestämde sig i sista minuten att springa. Stämningen var god. Mustafa har en aura kring sig inför starten på lopp. Det är omöjligt att inte själv bli taggad och positiv. Sekunder innan start vänder han huvudet över axeln och frågar ”Jaha vad siktar du på för tid då Simon?”. Jag funderar en stund. Tittar upp mot solen och konstaterar 26 grader i skuggan. ”Ja du. Under 1:20”. Han nickar och ser fundersam ut. Han var ödmjuk nog att inte säga att det var omöjligt. Istället säger han ”lycka till!”. En fantastisk karismatisk och härlig människa. Och inte minst, en sjuhelvetes löpare. Startskottet går. Minns att jag tänkte att det kändes lätt direkt ur fållan. 1 timme, 32 minuter och ett antal interna raseriutbrott senare inser jag att jag hade väldigt fel.

Ingen rolig känsla alls, men det är dessa stunder som gör dig starkare

Efter målgång. Ingen rolig känsla alls, men det är dessa stunder som gör dig starkare

Söndagen ägnades åt att slicka såren. En kort 6 km runda med över 100 löpare som samlats för att provspringa andra halvan av Helsingborg Marathon och mängder med hejarop på instagram (inklusive superpepp av Mustafa – tack för detta!) gav ny energi och jag skakade snabbt av mig loppet. Satte upp träningen för veckan och bestämde mig för att fortsätta resan mot mitt livs form, som fortsatt inte känns långt borta. Måndagen ägnades åt fartlek och kroppen fick bestämma tempo över 12 km lunchlöpning följt av 15 km morgonjogg på tisdagen. På onsdagen gjorde jag ett pannbenspass på egen hand under lunchen och körde 3000+2000+1000 i runt 3:30/km tempo och drömmen om ytterligare en sub 35 mil i år lever. 6 veckor till Hässelbyloppet. Ur de djupaste dalarna väntar de högsta bergen. Hybris? Ja med största sannolikhet.

Foto 2015-08-17 12 54 52

Fartleken på måndagen och fortsatt varmt men blåsigt. Dock väldigt skönt att få skaka av benen

Kvällen skulle ha vigts åt en föreläsning i Lund men ställdes in med för få anmälda internt inom organisationen (vet inte hur jag ska ta det, måste jobba på ”stjärnglans” i mitt personliga varumärke) men det gjorde inte så mycket för då passade jag på att ta chansen… 10 x 100m stod på schemat. Jag frågade Elliot om han ville hänga med och springa snabbt i vagnen med kompisarna, ni kan gissa vad han svarade. Jag såg det som ett perfekt tillfälle att svara på en av livets många frågor, en som jag fått många gånger. ”Hur snabbt går vagnen egentligen?”. Nu tar vi reda på det.

15,8s. Det är svaret på vad jag gör med barnvagn i snitt på 10 x 100m med ca 40s vila mellan. Hade stoppsträckan varit längre är känslan att vi kunnat nå 15 blankt. Mjölksyran steg gradvis när Elliot får feeling och vill springa själv. ”Åhh vill du det? Ja men då gör vi det”… Var vad jag sa. ”Tack gode gud nu får jag vila” var vad jag tänkte.

Mikael Andersson har flera gånger under året fångat mina och Elliots pass. Tack för detta!

Mikael Andersson har flera gånger under året fångat mina och Elliots pass. Tack för detta!

6 x 100m på egna tre-åriga ben senare och otaliga high-fives och hejarop är han knappt ens andfådd. Jag får hejda honom och frågar om han inte har ont i fötterna. Hans bara fötter mot tartanen var inte bara en mäktig syn, det var även glädjande. Så stolt och glad han var!! Pappahjärtat smälte än en gång på en löparbana.

En helt fantastisk bild signerad Mikael Andersson

En helt fantastisk bild på en tre-årig kille som känner lyckan av löpning signerad Mikael Andersson

21 augusti 2015 blev en väldigt bra dag. Imorgon väntar fredagströskel på lunchen (3km i milstempo) följt av vila på lördag och förhoppningsvis 30 km tidigt söndag morgon. Siktet är inställt på Hässelbyloppet 2/10 och ev. Varberg halvmarathon 17/10. Hoppet om att kvala till New York marathon 2016 lever fortfarande, det har blivit en fix idé att jag ska bevisa för mig själv att jag klarar det. Jag tror inte att jag gör det. Jag VET att jag gör det. För ikväll kom jag ihåg vad som är viktigt i livet och varför jag springer. Löpningen ger mig balans, fokus och målmedvetenhet. Den gör mig stark, alert och frisk så att jag kan vara en bra människa, make och pappa. Dags att bestiga berget.

Foto 2015-08-20 21 28 58

En liten kille med stora drömmar. Här pratar vi om månen och solen

Hoppas ni får en fantastisk löparhelg! /Han med skor

 

 Dela på Facebook