Kalla mig vad du vill jag hamnar ändå alltid i toppsiktet

Nyheter  

Ni som följt mig vet att jag i vintras bara kunde springa uppför och därför bestod ALL min löpträning av uppförslöpning, vi snackar branta backar, snöiga backar o långa backar.

knäet som jag tog bort 40% av min yttre menisk sommaren 2013 o skadade hösten 2012 har ständigt varit mer eller mindre svullet och långa perioder har jag inte sprungit alls.image

Jag har Under tiden kört massa kampsport, yoga, styrka och alternativ träning. Jag fokusera mer o mer på balans o hållning på att våga växa och bli stark och på att göra så mycket jag bara kan för hoppet om att kunna springa lite mer hela tiden har varit med mig från den dagen jag skadade mig. Det har varit så mycket tvivel och många gånger har jag bara suttit apatisk på gymmet och hatat alla vikter och alt träning. Jag började bli starkare o starkare och jag vet inte om jag alltid trivdes med att få större muskler men jag märkte att det inte var så tråkigt att vara stark och från att vara en spinkig 42kg löpare till att idag väga 53kg är kan man säga en väldigt svajig resa kantad med frustration och många böner till högre makter att en dag få springa långt, fritt och vilt utan att behöva stanna o stretcha varje km eller oroa sig för konsekvenserna efteråt.image

Att jag ställt upp i hinderbana kanske låter helt vrickat med denna skada men nu ska jag ärligt säga att jag förväntade mig att vinna redan när jag skrev på för toughest mini tour i nov 2015. Jag behövde inte ligga o nöta tröskel/intervall pass som jag inte kunnat göra på 3år eftersom här kunde jag fortsätta bygga styrka och ändå ses som en stark löpare. I friidrott eller maraton hade jag behövt dom där rad intervall passen och det kunde jag inte, detenda jag kunde var att springa långsamt på myr eller uppför, helst mjukt. Därför när jag såg toughest banan i premiären i Malmö tänkte jag,  What the fuck! Hur i hellska jag klara detta, hinderna var gigantiska och jag som inte ens kunde hoppa eller landa med höger bwn eller vika knäet och jag hade noll teknik….. kunde jag ens tävla.

Jag hoppade d första tävlingarna och tänkte att varför vill dom att ja ska vara med jag kan fan inte klättra o jag når ju inte ens upp till dom där stora hinderna….

Efter 3 tävlingar hade jag vunnit alla med marginal, till o med slagit världsmästaren i Sparta race. Jag kanske kan d här tänkte ja ibland… Hindren hade jag inte tränat alls, jag försökte bygga egna hemma men d blev aldrig bra och jag hade mest fokus på att kunna rehabba och springa dom gångerna d gick och när d gick ville jag bara springa :P

I lördags var finalen i toughest mini tour se gärna loppet på tv4play. Jag låg 85s efter 1an o 2an i serien eftersom jag missat massa tävlingar, pga skada och då poäng i serien, trots att jag var obesegrad hittills. 85sekunder skulle jag ta.

Jag vet inte om ni fattar hur frustrerande det är att tävla skadad, man är helt fokuserad på att skadan inte ska förvärras o du är nästan arg innan loppet för du vet hur mycket d påverkar dig.

men d senaste tiden så har knäet hela tiden blivit lite lite bättre och i lördags sket jag i knäskyddet och jag tänkte inte ens på den, jag stretchade inte ens innan loppet som jag alltid gör pga av smärta som en besatt…. Jag hade all energi att ge till loppet o inget till skadan. Fyfan vilken känsla.

imageimage

 

loppet

Innan loppet blev jag peppad att ta fastline i ringarna, jag klarar nästan alla fastline i träningen men har kört all slow på loppen eftersom jag inte har den bästa greppstyrkan. Ringarna kom tidigt  och jag hade inte hunnit komma in i loppet men jag tog sats och hade den så nära men missade första ringen och fick ta straffrunda. Svor åt min vän som övertygat mig att ta dem och att jag helst vill klara hinderna.

Resten av loppet var skoj men stressigt. Jag är bra på dom flesta hinder i skogen, bära och är smidig, men när d kommer till dom tekniska så ligger jag efter, d tar lite längre tid men den tiden har jag tack vara min löpning som ingen ens är i närheten av. Är också piggast vilket är en fördel i hinderbana.

Jag tappade på travers väggen som jag klarat tidigare och på den jävla sternum som är så hög… Men jag gjorde alla andra 37hinder galant och vann med marginal. Nästa år ska jag köra alla fastline och trots att jag inte har längden så om jag känner mig själv rätt så sporrar det mig ännu mer att klara det utan problem ändå. Jag har nu 6mån på mig att både bli en mycket starkare löpare och en grym hindertekniker.

image

 

tack för denna säsong jag har lärt mig massa och aldrig har jag fått så mycket tummar upp för mitt engagemang som äntligen börjar betala tillbak sig. D handlar om flera år av jävlar anamma, käftsmällar, visa världen och nu jävlar inställning för att komma hit och detta är inte ens början på Rastarunner i ocr världen. Jag är hur taggad som helst på att fortsätta bli en bra hinderbana löpare och hoppas ni fortsätter att följa min väg.

Comeback 2016! Nu drar jag till Kenya :)

image

 

 

 

 Dela på Facebook