Många utmaningar och många tankar i Höstmilen

Redaktören har ordet  

Höstmilen blev en resa utmed minnenas allé. 

Vännen Pentti Mikkola i Atlasbergen i Marocko 2006. Fem år tidigare hade vi jagat varandra i klassiska Höstmilen.

Äntligen var det dags för Höstmilen, utanför Norrköping, igen. För första gången sedan 2001 stod jag på startlinjen i Sörsjön. Då 2001 kutade jag med en av mina bästa vänner, Pentti Mikkola, som 1988 sprang Lidingöloppets tremil på makalösa 1.47. Då blev han 51:a. I år hade han slutat på 16:e plats med den tiden, en halvminut före Erik Anfält. Det ger lite perspektiv på toppbredden från den tidsåldern.

2001 var Pentti långt ifrån den formen och jag tränade heller inte speciellt mycket. Jag hade sprungit många Höstmilar på 1980-talet och även ett par i början och mitten av 1990-talet. Men 2001 var det något av comeback – bara som en kul grej.

Om jag minns rätt hade vi slagit vad med Penttis brorson, Joni Jaako, då bara 15 år men redan duktig på 800 meter, om vem som skulle vara snabbast på de klassiska 10,6 kilometerna. Joni blev senare landslagsman på 800 meter .

Vi höll ihop den första, mer lättlöpta delen. I uppförsbacken efter 5,5 kilometer gick Pentti och jag ”sprang” så gott det gick. Väl uppe kom Pentti som en raket och han var före mig in i mål med 44.24. Jag fick nöja mig med 44.38. Ungtuppen Joni Jaako var före oss båda med 44.09.

Grym bild när jag är ute på ett pass med några marockanska världsstjärnor. Framför mig har jag bland annat Brahim Boulami, världsrekordhållare på 3 000 meter hinder och Abdelkader el Mouaziz, vinnare av Göteborgsvarvet och New York Marathon. Foto: Mikael Grip

Fotograf Pentti och jag gjorde bland annat en minnesvärd resa till Atlasbergen och Ifrane 2006, där vi följde svenska maratonmästaren Said Regragui i hans hemland, Marocko. Said vann Höstmilen 2001 med 35.34.

Det var förresten nära att det inte blev någon resa, i alla fall inte med det planet som det var tänkt. Vid mellanlandningen på väldiga Charles de Gaulle i Paris gav vi oss tusan på att ta oss in till centrum och se Eiffeltornet. Tidsramen var alldeles för tight och vi kom med anslutningsplanet i sista stund.

Pentti och jag var också i Monaco och gjorde ett reportage med och om Pernilla Wiberg. Tanken var att vi skulle börja träna löpning mer tillsammans. Det blev aldrig så. Cancern kom i vägen och Pentti försvann alldeles för tidigt från nära och kära för åtta år sedan.

Pentti häller upp det marockanska teet inför en förundrad Said Regragui.

Det var inte utan att jag tänkte en hel del på Pentti idag, när jag själv stod på startlinjen igen vid Sörsjön. Ena stunden är man närvarande och hur levande som helst, nästa kan allting vara slut.

Full av tillförsikt innan start. Foto: Veronica Nord

Normalt brukar jag jobba på Höstmilen, men den här gången ville jag verkligen springa, som ett led i träningen till milloppet i Valencia 2 december. Hade en liten förhoppning om att hänga på damettan Cissi Kleist, men hon drog iväg i ett alltför hårt tempo för att det skulle vara aktuellt. Däremot hade jag damtvåan och damtrean kloss i rygg de första 5,5 kilometerna. Höstmilen handlar om att kunna hantera helt olika underlag och förutsättningar. Först en mer lättlöpt grusväg som också har sina uppförsbackar. Sedan en tung uppförsbacke som också innebär omslag till terränglöpning. Cirka tre kilometer med rötter och berghällar och annat kryptiskt som jag ogillar att springa på. Sista 1,5 kilometerna in mot målet i Sörsjön är däremot fina utan rötter och mer Lidingöloppslikt. Upploppet går dock på gräsunderlag med ett litet förrädiskt motlut.

Bara några meter kvar till mål och duktigt sliten. Foto: Veronica Nord

Första fem kilometerna avverkade jag på cirka 19.24. Kanske väl snabbt, med tanke på fortsättningen. I botten av backen släppte jag förbi Elmina Saksi och Lisa Bouvin. ”Jag har för långa ben för det här, kör ni”, konstaterade jag och såg hur de la iväg.

Senast jag sprang uppför backen minns jag att det var tät skog, nu var det ett helt öppet landskap, som ändå gjorde att det kändes hyfsat bra trots den branta stigningen. Elmina kom jag aldrig ifatt. Min målsättning med loppet var att slå min tid från 2001. Jag tränar så mycket mer strukturerat nu, men har också blivit något äldre :)

I mål blev det 43.16 och en 33:e plats. En minut och 22 sekunder snabbare än 2001!  Jag hoppas Pentti någonstans ser det och ler åt min insats. Han hade varit 54 år i dag och hade nog haft svårt att matcha mig, i alla fall vill jag tro det.

Nästa start i Höstmilen får inte dröja 17 år, då är jag pensionär om hälsan står mig bi. Men det är det ingen som vet. Jag är tacksam för varje löpande dag som går.

Analys efter målgång. Foto: Veronica Nord

Schysst med en vattenflaska efter målgång. Foto: Veronica Nord

Värre än vad det ser ut. Lite ”ulkning” hör till. Foto: Mikael Grip

Herrklassen vanns i år av Marcus Åberg med 35.48 och damklassen av Cissi Kleist med 42.09.

Herrettan Marcus Åberg. Foto: Veronica Nord

Sjätte segern för Cecilia Kleist i Höstmilen. Foto: Veronica Nord

Resultat, Höstmilen 2018:

 Dela på Facebook