Emil H  

 

 

Den korta versionen: Det gick bra tills det gick dåligt. Och då gick det så dåligt att jag inte kom i mål.

 

Vill man läsa den långa versionen är man på rätt plats. Och härmed varnad: Det kan vara den rörigaste RaceReporten nånsin som nånsin skrivits..

 

Here we go:

Sista veckorna innan Jättelångt har inte varit strålande för min del. Mycket psykisk stress har bråkat med mitt sympatiska nervsystem. Nu är jag inte speciellt sympatisk i grunden, så ni kan ju tänka er hur det blir då.

Det funkar faktiskt inte alls så

Nej, jag vet att det inte funkar så. Häng bara med.

 

Det har inneburit att jag har haft en del känningar från mitt knä (ja, igen, fortfarande. Var ju ett jävla tjat…). Hur det hänger ihop får jag förklara nån annan gång mer noggrant men ungefär såhär: Mitt nervsystem tycker det är dumt att springa långt och vill antagligen skydda en gammal ryggskada. Spänningen som uppstår i försvaret fortplantar sig ner i knät.

 

Uppladdningen har därför inte varit helt optimal och jag har varit orolig i några veckor om det ens var värt att försöka.

 

I onsdags hade jag ett mycket givande telefonsamtal med världens bästa fysioterapeut Ronja om praktisk neurofysiologi och vad jag behöver åstadkomma för att hjälpa mig själv presetera det jag vill. Jag fick några tankeställare och i uppdrag att öva avslappning i ANTR-reflexen. Googla för info.

Ungefär såhär.

Efter det vände det: Kroppen vaknade till, slappnade av och var samtidigt alert.

När jag några dagar sedan närmade mig Grisslehamn tidig lördagsmorgon var jag, trots ganska dålig sömn och efter 2.5 timmar i bilen, på riktigt bra humör och alldeles lagom laddad. Inte nervös nånstans utan full med övertygelse att jag skulle komma i mål. Kanske skulle behöva stå ut med ett ont knä, men det har jag ju gjort förut. Inga problem.

 

Full av hopp

Hämtar ut nummerlappen ungefär en timme innan start och tar det lugnt i hamnen. Det är ett annat happening också: Postrodden för att hedra minnet av postgången ut till Åland där deltagarna ror gamla ekor 45 km iklädda tidstypiska kläder. Tänk utvandrarna. Eller Emil i Lönneberga. http://www.sjofartsmuseet.se/Postrodden.aspx

 

Det är alltså mycket folk i rörelse. Tyvärr också totalt underdimensionerade toalettmöjligheter. Det finns två offentliga. För ca 100 nervösa löpare, anhöriga och därtill rätt många roddare. Inte helt bra.

För egen del hinner jag på toa utan problem men baserat på hur många som sprang ut och in i skogen första kilometerna på loppet var det många som inte hann…

 

Jag har ganska mycket tid till övers och kör lite ANTR på en gräsmatta innan start. Känns bra, kroppen är lugn.

Några roddare kommer fram och undrar hur långt vi ska springa och tycker nog det är både imponerande och korkat på samma gång. Ungeför min åsikt om deras uppdrag alltså. När jag pratar med dem hör jag mig själv prata med samma trygghet som om jag skulle jogga en mil hemma. Kan inte gå fel. Det kommer gå så jävla bra. Joråsåatteh…

Jag tycker ofta att starter är intressanta. Alla brukar se så bra ut och halva fältet ser ut som att de kommer gå för vinst. Och starta så också. Inte det här loppet. Några står först. Sen vill alla andra inte stå långt fram. Många ser duktiga ut men det är liksom ingen som har vinnarinstinkten framplockad. Det är avslappnat och behagligt. Ingen stress.

 

 

 

Vid starten är det rätt trångt. Jag har valt att tälla mig väldigt långt bak i startledet. Jag har säkert 90 personer framför mig. Och visst går det långsamt men det är ju rätt långt vi ska så jag har ingen brådska direkt. Även om det är många på led blir det aldrig FÖR trångt och alla släpper gladerligen förbi i skogen så det är inga problem. Vad som däremot är ett problem är störmen Alfrida som rev ner rejäla mångder träd i skogen. På flera håll är leden helt opasserbar och arrangörerna har med snitselband dragit om vissa partier i något som med lite fantasi kan vara djurstigar. Så mycket fin skog och en del knölig orienterarterräng första milen. Strax innan första vätskestationen springer jag ikapp ett pärlband med löpare som startat långt framför mig och det blir ganska trångt vid vätskan. Men jag häller i mig lite kraftigt underutspädd sportdryck och äter en banan.

 

Energiplanen för min del var ju att äta ca 25 g kolhydrater och dricka minst 2,5 dl varje halvtimme. Upp för en liten backe, in i skogen och så är det orientering igen. Inte bara terräng, utan jag hittar inte snitslarna. Det blir lite gissa/spring på sina håll innan jag ser ett band bakom något träd eller buske. De har säkert suttit betydligt bättre men blåst ner innan start.

 

Plötsligt trampar jag riktigt illa med hälen på en sten eller i en grop. Resten av foten landar inte alls. Om hälen illustreras av en klocka sätter jag kl 7 på stenen, resten av foten viker sig framåt, mot kl 2 och hela kroppen bara kollapsar. Jag har ju trampat snett hur många gånger som helst och är van att springa med lite ömma vrister men nu hinner jag bli rädd och jag får lite andnöd. Det gör riktigt ont. Ställer mig upp och går lite. Jodå, den håller. Det släpper snart. Joggar lite lätt och tänker på rostbröd. Förklarar den nån annan gång.

Efter några minuter känns det inte alls och jag kan jogga vidare (Framåt kvällen är vristen riktigt stel men inte svullen eller öm).

 

Gruppen som jag kom in med i första vätskestationen är nu rejält uttänjd, eller eller snarare splittrad. Lagom till den fantastiska utsikten vid Sandviken; över Östersjön vid ett stenröse kommer jag ikapp fyra löpare som håller en lagom fart.

Att springa i ett stenröse med vassa klippblock att klättra över och samtidigt titta på utsikten kräver lite simultanförmåga. Det gick faktiskt bra för min del, sämre för en annan kille som tydligen lyckades springa rakt i ett träd med blodvite a´la Terry Butcher som följd. Ingen fara, han sprang om mig vid 37-38 km och var då omplåstrad.

Eftersom jag springer 30 minuter och sedan går några minuter blir det lite omkastning i ordningen men så småningom hamnar jag nästan själv igen. Innan dess har jag passerat Sandvikens energistopp med planetens just då troligtvis bästa vattenmelon. Så sinnessjukt gott det var. Solen steker rejält nu och det finns ingen direkt skugga att prata om. Första saltränderna började synas på mitt löparlinne för ganska länge sedan och det kliar på armarna av saltet. Två muggar vatten över löpkepsen var varje tillfälle håller iallfall huvudet ganska svalt.

 

Efter kanske 2 mil är stigarna slut och vi springer uteslutande på grusväg eller asfalt. Fina vägar förvisso, men bättre för att söndagscykla på än att springa på. Iallafall för min del som valde mina trail-skor… Så går det när man inte gör sin läxa…

 

 

Jättelångt-arrangörerna skryter med att de har felspringningsgaranti, där 98 % av löparna springer fel. Jag förstår det. Jag är ju van att springa sörmlandsled och leta orange markeringar. Roslagens orange är mer sliten och åt den bruna nyansen vilket innebär att den är ganska svår att se. Speciellt när den viker av från en väg är det nog enkelt att fortsätta rakt fram. Jag hade tur och hade löpare framför mig vid nästan varje vägskäl.  På vissa håll var det ju också snitslat med band vilket ytterligare öppnar för fel då de ibland blser åt fel håll eller inte syns mot solen. Banrekordet i fel-löpning ska tydligen vara 16 km. Är man trött och spinger på en bilväg är det lätt hänt… Det hände dock inte mig.

 

Efter ca 25 km var det vätskestation med avprickning igen, sen över Väddö-bron och in direkt till vänster för att följa kanalen mot Gåsvik. Riktigt fint men ännu mer hårt grus. Jag smög ikapp två löpare och vi hämtade sedan in ytterligare två till vätskestationen vid Edblads. Hade jag sprungit själv hade jag nog missat den. Vi sprang på bilväg, sen visae snitslarna att vi skulle in på en parkering. Jag såg inga snitslar förens tjejen i sällskapet visade oss rätt.

 

Vid Edblads väntade mig fru, mina barn, min svärmor och min hund på oss. Väligt trevligt att träffa dem. Och kul att träffa dem när jag fortfarande var på riktigt bra humör. Tyvärr tg det märkligt lång tid; det är tydligen svårt att lägga några gels och en flaska med sportdryck i en ryggsäck när man varit i gassande sol tre timmar. jag stal några chokladbitar till barnen och småpratade alldeles för länge med min fru så mitt löpsällskap hann all världens väg. Och vet ni vad osm händer om man står still i 5 minuter när man sprungit i tre timmar? Man blir stel. Oerhört stel. Men det har ju hänt förut, jag vet ju att det släpper snart.

Tydligen låg jag nånstans på plats 8-12 här enligt min svärmor. Hade jag ingen tanke på alls. Men det var lite kul att höra.

 

Lagom tills benen började mjukna upp kom en alltför bekant känsla smygande… Det håller på att gå åt helt fel håll… Knät stramar till. Faan… Jag stannar och försöker tänka på rostbröd och andra trevliga saker igen. Slappna av… Slappna av… Jag gör också ANTR-rörelsen bredvid en mur till en medtävlandes förvåning. Det ser ungefär ut som att jag har stannat för en stund Qi-gong mitt i loppet. Som man gör. Det är sen gammalt.

Hon tittar lite fundersamt på mig och frågar pliktskyldigt hur det går. Sådär…

 

Det är liksom kört. Nu gäller det att försöka att minska skadan så mycket det går. Jogga försiktigt. Gå när bålen börjar knyta sig i försvar. Jogga. Gå.

35 just nu OERHÖRT långa kilometer kvar.

När jag joggar på en väg med blandat asfalt/oljegrus fastnar skorna i marken. Har idag kvar lite Roslagsasfalt under skorna… Det är lite varmt, minst sagt. Gassande sol, ingen skugga.

 

Loppet går in på en liten skogsväg. I en glänta lägger jag mig och försöker göra ANTR-rörelsen igen. Såg det konstigt ut i stående… Ja, hur tror ni det ser ut i liggande? Ligger inte alla ner i det mjuka gräset och pekar ut i skogen?

Två medlöpare hinner springa förbi och med dåligt dold förvåning frågar bägge mycket artigt hur jag mår och om jag har ont.

– Nej då, det är lugnt. Mentalt trött bara.

– Ok… Är du säker? Ok, säger du det så..

Det hjälper inte ett dugg.

 

Strax efteråt har en man och (gissningsvis) hans son gjort en egen vattenstation. Underbart. Man är konstant törstig nu. Han hintar också om att jag och en av de som för några minuter sedan frågade hur jag mådde ligger ganska långt fram eftersom det varit glest med löpare men nu börjar det rulla på.

 

Perioderna när jag kan jogga blir allt kortare. Jag är inte speciellt trött men det gör helt enkelt jävligt ont i knät. Inte när jag sätter i foten utan bara när foten hänger i luften… Ringer Emmy och berättar att det kommer ta lite längre tid än planerat att komma i mål.

– Var är du, ska jag hämta dig?

– Det tänker inte jag berätta. Och nej: du ska inte hämta mig, jag tänker gå i mål.

Sjukt moget…

 

Men det är kört. Det tar några kilometer innan det gör ont att gå också. Med drygt 30 kilometer kvar. Jag har 6.5 timmar på mig att ta mig i mål. Vilket jag nog hade hunnit. Men nej… Jag har plågat mig ett maraton med det här. Då var det värt det. Inte idag.

 

Med enorm besvikelse ringer jag min stackars fru igen och frågar om hon kan hämta mig, jag ger upp.

– Ja, det är väl klart jag kommer. Var är du?

– Jag vet inte. På nån jävla grusväg i skogen.

– Ok…

Tur att man har en smartphone i väskan. Med skärmdumpar från Google Maps och hjälp från två fikande damer får vi fram adress. Jag linkar till asfaltsvägen och där visar min klocka att jag nått marathon-distansen. Jag är lite tveksam eftersom den tappade GPS onödigt ofta men i närheten av 40-42 iallafall. Sätter mig i väggrenen och väntar. Helvetesjävlaskit.

Jag kallar detta konstverk:
Besviken löpare vid vägkorsning

Jag vet inte… Med en DNF-procent på 40 var jag ju knappast ensam.

 

Sammanfattningsvis:

De 40 km jag såg var väldigt mycket plattare och med väg än jag hade kunnat ana. Enligt min klocka, som kanske inte är helt korrekt, har jag 210 meter uppåt och 190 meter nedåt. Med en totalt stigning på 34 meter. På 4 mil.  Märkligt lågt men det var väldigt platt. Och hårt.

 

 

Väldigt trevliga funktionärer och ett bra arrangemang. Fantastiska stationer och väldigt trevlig stämning loppet igenom.

 

Vi får väl se om jag kommer tillbaks fler gånger. Just nu känns det inte så men jag är å andra sidan alldeles för besviken och uppgiven för att ta några större beslut överhuvud taget.

 Dela på Facebook