Det är en fråga jag ställde mig efter tre lätta timmars löpning igår söndag. Stack ut rätt tidigt så att det skulle bli något av dagen även om jag började med att kasta bort tre timmar på ett långpass. Dock tänkte jag fel och dessutom sprang jag långsamt så när tre timmar hade gått var vägen hem fortfarande alldeles lång. När jag inte ska springa längre än såhär brukar jag inte ta med mig något, drar bara på mig mina noname tights, ett superunderställ samt då mina raceglove från inov8. Utan dessa handskar skulle hösten vara körd för mig. Fingrarna blir vita och de domnar bort vid temperaturer under 15 grader. Men i alla fall, denna dag skulle det visst bli längre än tre timmar, jag började känna mig matt och svag. Stannade funderade på hur jag skulle ta mig hem igen, fanns det någon genväg. Inte vad jag kunde komma på, det var bara stappla på, innan varje steg kändes det som jag inte ville ta några fler i hela livet. Ville hellre lägga mig ner och bara gråta en skvätt, men fick samla ihop mig och för varje steg blev det närmre att skiten tog slut och till slut stod jag där, vid elstaket på gärdet nedanför mitt hus. Kändes som världen kunde återkomma. Kom hem såg min pappa stå och ösa gruset som jag tänkte göra på eftermiddagen. Kändes inte så dumt det heller. Så gled in och lagade mat istället, sedan var jag tillbaka i världen igen. Ett pass närmre total uthållighet för att överleva mitt första trail ultralopp som jag ska springa i Hong Kong sjätte december. Lantau50, med 56km och nästan 3500hm.
Lite vad som hänt senaste veckorna. Sprang höstmilen utanför Norrköping, Kände mig sådär, men gick ändå hyfsat fint i början. Sprang med Kenyan Zacharias fram till den beryktade höstmilenbacken. När vi började klättra uppför den kände jag att jag sög, han var starkare än mig. Kastade bort de känslorna och försökte köra i backen och sedan fortsatt på stigen efter den ändå. Det slutade med att jag var trött och han lätt sprang ifrån mig. Var måttlig nöjd med det. Sedan väntade terräng-SM helgen efter det. Hade redan måttlig prestationsångest och att bli förnedrad på hemma plan på detta sätt gjorde inte saken bättre. Sedan stukade jag foten måndag kväll rätt allvarligt, testade på tisdagen lite på foten och fick superont i den på onsdag. Onsdagen resulterade även i att jag fick feber. Så kastade in handduken till terrängen.
Började träna bra direkt i helgen för då kunde jag börja springa långsamt utan att svänga med foten. Så fort jag behövde svänga vänster högg det knivaktigt i den. Tuggade på hyfsat hela veckan och hoppades på revansch på jätten bulen loppet i lördags. Kände direkt att Staffan Ek var snabb, för snabb för mig. Vid 1,5km var jag rökt och då sprang en kille till jag aldrig sett om mig och ifrån mig också. Trodde jag skulle kunna plocka in denna yngling och få med mig lite ostkaka hem. Av det blev det inget och ännu en helg blev jag ifrånsprungen på stig. I detta lopp missade jag ju även ostkakan, vilket inte kändes bra, men denna gång visste jag innan att jag skulle gå spö av i alla fall Ek (då allt i veckan indikerat på att formen är i bottens bott) och var inte speciellt bister. Gjorde en lång och fin nerjogg och laddade för tidigare sammanfattade långpasset.
Så nu finns 5 veckor kvar att jobba på så tiden är god att jag ska kunna återfinna the ”power of bergsmarakungbenen” igen, för just nu är kaggen bättre än benen.
Efter Lantau väntar en rejäl vila för min kropp som verkligen är behov av vila.
