”Hur många dagar går det innan du blir rastlös om du inte springer?”. Jag funderade några sekunder på frågan. tänkte igenom innan jag sa något. ”Två dagar”. Två dagar är vad som krävs innan jag blir ordentligt rastlös av att inte springa. Tänk om ”grisfest-Simon” anno 2010 hade hört det. Då hade han skrattat så hårt att han tappat godispåsen.
På väg hem från ett träningspass i lördags snackade jag och Pelle om det här med att träna som om man vore proffslöpare (åtminstone semi-proffs). Pelle började springa ”på sena år” när han var runt 34, vägde 20+kilo mer än vad han gör nu och tog sig likt förbaskat runt Stockholm Marathon på ren vilja på 3:41. En helt galen tid med tanke på förutsättningar. Pelle går sedan i dvala i några år innan han går med i lokala löparklubben, börjar träna som en jäkla galning och gör som 40-åring 2:54 på Stockholm Marathon. Han kommer dock längre fram att springa maran på under 2:50, milen under 35 och halvmaran på 1:18. Löpning? Praise the lord hallelujah!
Jag sitter i skrivande stund och gör mitt träningsschema och sätter måltider för SM-milen 18/4, Springtime 10km 9/5 samt Köpenhamn Marathon 24/5. Formen har kommit mycket snabbare än väntat och denna veckan har levererat två nyckelpass som alla har gått över förväntan. Känslan när man är i form är en eufori som är svår att beskriva. Samma kvinna som ställde frågan kring rastlöshet frågade vidare kring hur jobbigt det är att leverera på kvalitetspass. Jag funderade lite till. När man är ur form, då blir man mindre rastlös vid vila och det blir tungt på kvalitetspassen. Både för att man saknar motivationen och för att man, av min erfarenhet, känner sig mer sliten överlag mellan passen på en vecka. När man är i bra form, då längtar man efter kvalitetspassen. Varje dag. Passen är tuffa men återhämtningen är kort och du har en mycket större kontroll under själva passen. Det som kallas för ”flow”. I torsdags hade jag 3000m på bana i milstempo med efterföljande 5x300m på schemat. I regn och oväder begav jag min ensam ut på Hedens IP och levererade själv på banan 3:30, 3:30, 3:29 på mina 3000m. Kontroll och beslutsamhet. Första steget mot toppformen och sub 35 på milen. I lördags hakade jag på Pelle på hans marapass inför Hamburg Marathon i slutet av April. 3 x 5km i hans tänkta marafart (4:00/km). Vila 2,5min mellan 5km intervallerna. I ett soligt, friskt Pålsjö skog levererade vi 19:41, 19:11, 19:16 och ett sammantaget snitt på 3:52/km på intervallerna. 5,5km löpning dit och hem och jag landade på ett pass på 26km med grym fart. Nu visste jag att formen hade kommit. ÄNTLIGEN!
Jag ser tillbaka på en månad av 400km löpning, tröskelpass, intervallpass, backpass, dubbelpass, barnvagnspass, tävlingar m.m m.m och kan inget annat än att älska det. Samtidigt som jag tar ett steg ut ur bubblan och tänker ”vad fan håller jag på med?”. Min fru sa i torsdags ”Ska du köra dubbelpass idag? OK, lycka till.”. Som om det hörde till det normala att man springer 16km morgonjogg följt av ett kvalitetspass själv på bana, 7,5 varv i 3:30/km tempo. Men hon förstår. Hon vet vad löpningen är för mig. Det är väldigt svårt att förklara för ”icke-löpare” vad löpningen betyder för en som blivit frälst av löpning. Jag är inte troende men när jag närmar mig sista 100m på en 4km tröskel i milsfart nog fan ser jag Gud. Är det sjukt? Nej, det är helt normalt. Åtminstone i min bekantskapskrets.
Vi ses i spåret!
Simon
