Att ha kul på vägen

0
17

Den nya high-tech klockans digitala ur visar 07:48, söndag den 10 januari 2016.  Underlaget skiftar från snöslaskig asfalt till kall kullersten när löpargänget på åtta personer rör sig unisont ner mot stranden i Råå. 42 minuter senare sätter jag mig på trappan utanför vårt hus och konstaterar att solen inte hann gå upp innan jag var hemma denna morgon heller. 29 friska kilometer värker lätt och behagligt i benen när jag går in i huset, slänger av mig skorna, smyger upp och sneglar in i sovrummet. Elliot ligger med Lisas telefon och kollar på Netflix, Leo sover och Lisa halvslumrar. Jag älskar januari.

  

  
Det är nu torsdag i samma vecka vilket innebär föräldraledighet. Min yngsta son Leo har precis somnat. Han ligger nerbäddad i en åkpåse i barnvagnen bredvid fläkten i köket. Jag har hunnit röja upp leksakerna och resterna av frukosten, slagit på en kanna kaffe och satt mig i soffan. För första gången på väldigt, väldigt länge känner jag mig avslappnad. Surret i huvudet släpper för varje dag, kroppen är frisk och löpningen har tagit fart snabbt. Jag hann till och med plocka upp den där boken jag tänkt läsa i två års tid och avverka tre kapitel innan sänglampan släcktes igårkväll. Jag har startat upp den där facebook-gruppen för släkt och vänner som jag coachar och kikat på tradera och blocket för att se om jag kan fynda Star Wars Lego. Telefonen surrar till med jämna mellanrum med mail och aviseringar men det stör mig inte längre. Inte på samma sätt i alla fall, jag tar det när jag är tillbaka på jobbet på måndag. “Du är bäst, vet du det?” Elliot nickar och ler samtidigt som han försöker fästa clone-robotens högra arm på resten av LEGO-kroppen. Leo kommer vakna när som helst men jag och Elliot hinner leka en liten stund till. Jag lutar mig bakåt och tittar ut. Det snöar i Helsingborg. Perfekt för min ömmande baksida, mjuk, långsam snölöpning. Livet är bra nu.

 

Ett av många distanspass i snön. Här med Kristin och Maralars
 
Tre veckor senare stramar fortfarande höger baksida en aning efter överbelastningen. Tre tunga pass på rad lördag, söndag (vilket var 29km rundan beskrivet längre upp) och måndag blev för mycket. Bokade tid hos naprapat-Robban och slopade fartträningen. Resultatet blev positivt i att jag fått igång mängdträningen och börjar verkligen se fram emot Hamburg, men även att komma i en bra fysisk form och må bra i kroppen. Jag hängde till och med på ett crosspass med löpning och styrka på lunchen igår. Otroligt bra och nyttigt pass. Att jag däremot inte kan sitta ner ordentligt idag är en annan femma. Ett gott tecken på att träning ger resultat, om än ett smärtsamt sådant. Under denna långsamma mängdträning har jag hunnit tänka mycket. Mycket mer än när jag tränar kvalitetspass. Men.. Jag älskar utvecklande tuffa pass. Att gå in i den bubblan där du stänger ute allt annat än din andning, fokus och fart. Jag saknar det väldigt mycket. Men mängdträningen har fungerat bra för att rensa tankarna. Jag har fått tänka mycket på saker som jag värdesätter här i livet. Saker som är viktiga för mig och som jag tycker ger energi i vardagen. En av dessa saker är att skriva. Om vardagen och reflektionerna kring den. För mig är det viktigt att vardagen inte blir en transportsträcka mot målet, det ska vara en del av målet. Man ska ha kul på vägen.

 

Jag och Andreas var i Stockholm i veckan och höll föredrag. Vi passade på att ha kul på vägen
 
Jag älskar att skriva. Att skriva har för mig vuxit fram som en terapi inte helt olik löpningen. Förutom redogörelse av ett avverkat lopp så börjar jag alltid att skriva utan att veta var jag kommer att sluta. Samma är det med löpningen och livet. Det börjar i en terrängliknande skog, utan ljus och med nerfallna träd längs vägen. Man har svårt att hitta ett bra tempo, man vet inte vart man är på väg och fötterna landar ojämnt. Men efter de första löpstegen når man ut till en grusstig. Fortfarande mörk och kall men man börjar hitta ett jämnt tempo. Armpendlingen kommer igång och andningen blir jämn. Plötsligt ser du en öppning i skogen och ett elljusspår. Underlaget blir hårdpackat och du ser vägen framför dig. Du springer snabbt, målmedvetet och farten ökar successivt. Solen går upp på horisonten när du vänder vänster på upploppet. Kroppen är varm nu och du börjar känna dig trött i musklerna. Du springer fram till markeringen i marken och stannar, pustar ut och vilar trött armarna uppe på huvudet när du tittar ut över sundet. Detta är livet. Vissa dagar går det snabbt, okontrollerat och mjölksyran kommer för tidigt. Vissa perioder går du in i väggen och måste kliva av banan och lägga dig i gräset, men sen kommer dagarna när det går lätt och det känns som att man kan hålla på hur länge som helst. Ibland ställer du dig vid sidan och hejar på dina kompisar, ibland är det du som blir påhejad och gratulerad. Oavsett vilket scenario och period du går igenom är insikten att du måste våga ta steget. Har du inte försökt nå din drömbild kommer du alltid att se tillbaka och undra hur det hade kunnat bli. Om du bara vågat ha kul på vägen.

 

Familjen hemma i Helsingborg igen efter Stockholmstripp
 
Jag har inte alltid varit den bästa vännen, pappan eller maken. Nyårslöftet i år har varit att bli en bättre människa, en mer närvarande pappa och mer stöttande make. Min största farhåga i livet är att misslyckas att bli just dessa tre saker. Därför tänkte jag i år gå utanför min bekvämlighetszon och våga sikta på att nå dessa målen. Resan mot Hamburg Marathon handlar för mig därför inte bara om löpning. Den handlar om att hitta den där perfekta balansen när löpning, familjeliv och arbete är i symbios med varandra. Där alla delar jobbar mot samma mål. En av mina stora förebilder för detta är artisten Petter. Han är öppen och delar han med sig av sin vardag, som genuint handlar om att ha kul på vägen. Han berättar om lycka, sorg, känslor, upplevelser, business och familj. Han är en inspiration i min vardag just nu. SÅ. Med 81 dagar kvar till Hamburg Marathon är det dags att växla upp vardagen och ha kul på vägen. Det bästa av allt? Alla är välkomna med på resan. Eller som Petter hade sagt – Fuck off nu kör vi!

  
/Han som har kul på vägen

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här