Jag är en sån som springer.
(Är du en sån där som springer, frågade någon mig vid ett tillfälle. Alltså, en joggare. Är du en joggare?)
Nej, jag är ingen joggare. Men jag är en sån där som springer. En löpare.
Löpning har sedan sent sjuttiotal ett speciellt rum i mitt hjärta, för att inte tala om det väldigt speciella rum den har i min själ. Löpning infiltrerar min själ, har blivit ett med den.
Vi har ett förhållande, löpningen och jag, och det är inte alltid helt okomplicerat. Det är inte bara renodlad kärlek och ömsesidig respekt och förståelse. Tidvis har förhållandet varit svårt och ansträngt. Tidvis har löpningen varit en dominant och krävande partner. Jag har velat göra slut. Jag har ångrat mig. Jag har satt mig på tvären. Vi har alltid försonats.
För allra oftast är det en spännande, inspirerande och livgivande livskamrat.
Springer jag ifrån, eller springer jag mot något?
Tänker jag.
Och varför just löpning, vad är så speciellt med att springa? Ena foten framför den andra, och så upprepa. Gång på gång.
Det är monotont. Det är verkligen ganska jobbigt, man blir andfådd. Men om man upprepar det där med ena foten framför den andra tillräckligt länge och tillräckligt snabbt, så förändras något. Någonting inuti: tanken flyter lättare och hittar nya vägar och världen blir en aning vackrare och betydligt lättare att hantera.
( Själv blir jag inte en aning vackrare. Utan rödare, svettig och får en konstig frisyr. Vilket i och för sig inte är en nackdel.)
Det låter som en drog, eller hur? Absolut. Det är en drog för mig och ja, jag är beroende.
Cykling kan funka som substitut när löpdrogen inte går att nyttja (som vid skador och sånt elände), likaså spinning, rodd, skidor (???? Ska snart testas) och crosstrainer. Men de fungerar inte lika BRA!!! De är inte lika effektiva. Ger inte samma tillfredsställelse.
Varför? Varför är det så? Muskelarbete som muskelarbete? Endorfin som endorfin, svett som svett, pulsökning som pulsökning….?
Vad är det i detta sätt att förflytta sig, ena foten framför den andra, som är så väldigt särskilt?
Det är inte alltid det spritter och drar i kroppen innan ett löppass, kanske snarare tvärtom, det känns trögt och olustigt och soffan skriker efter att bli legad på. Det är nästan lite ångestladdat….det är ju faktiskt ganska jobbigt! Ett intervallpass är aldrig skönt. Det är helt enkelt inte SKÖNT att springa! Tävling, till exempel, det är ju fruktansvärt arbetsamt! Lite nära döden.
Och ändå. Efteråt. En helt oslagbar känsla. En helt fantastiskt oslagbar känsla och man tänker att man på någotvis ändå gillar smärtan och det jobbiga. Att det nog var lite skönt ändå. Att känna sig nära döden är att känna sig väldigt levande? Och kanske detta: varje löppass är en färd. En resa, en förflyttning. Både en inre och en yttre. Det ger ett lugn tycker jag!
Är jag jätteflummig nu? Äh, ni fattar!!
Med åren har förhållandet utvecklats, förändrats – som alla förhållanden! Det har blivit mer förlåtande, tillåtande. Mer dynamiskt och luftigt och jag känner att det alltmer är jag som håller i taktpinnen. Kort sagt: det är mycket roligare nu! Och det har inte, verkligen inte, blivit rutin.
Jag springer absolut mot någonting! Inte mot bättre tider. I allafall inte mot snabbare tider, det går inte. Men mot nya utmaningar!
Jag har sprungit så mycket och länge men det finns fortfarande nya sorters steg att ta, hörn att snegla runt, berg att klättra över, rädslor att besegra – trail? Triathlon? Löpning på Island? Löpning i alperna, vid polcirkeln, i fjällvärlden, i världens största stad, på natten, inomhus? Jättelångt? Eller pyttekort…?
(Jag startade med pyttekort. Det var i lördags. Se förra bloggen).
Och ja, jag är en sån där som springer. Jag är stolt över att vara löpare, oavsett jag kan springa eller ej!
