Man kan väl säga att tävlingssäsongen är igång på riktigt nu. För min del har det börjat trevande. Första veckan blev också aningen stressig. Dagen efter hemkomst från USA bar det av till Malmö för stafett-SM. Jag dubblerade genom att springa både 4x800m och 4x1500m. På 4x800m har vi (Hässelby SK) inte vunnit på 10 år, och 4x800m är den kanske mest prestigefulla sträckan under helgen. Vi ställde ett rätt ungt lag på benen, men med goda förhoppningar på att springa om guldet. Ut på sista sträckan kunde jag lägga mig i rygg på Malmö och vi tog oss runt det första varvet på just över 54 sekunder. På bortre lång attackerade jag, men kom inte riktigt runt. In på upploppet hade jag dock en växel till och sprang in ganska kontrollerat på seger med en sträcktid på ca 1:51,1. Dagen efter blev vi 3:a på 4x1500m. Vi var egentligen 4:a i mål, men efter en överväxling av Tureberg så grov att inte ens utredarna i Kaj Linna fallet hade kunnat blunda för den blev vi ”uppgraderade” till brons. Jag fick gå ut ensam på sistasträckan med långt upp och långt ner och sololöpte på ca 3:50 på rätt tunga ben.
I Rehlingen i tyska Saarland skulle jag få ett bra hinderlopp. Efter mycket resande fram och tillbaka och jetlag var jag rätt osäker på formen. Loppet innehöll några riktigt bra kenyaner, sedan några av de bästa tyskarna. När starten gick så blev det snabbt en lucka fram till kenyanerna som öppnade den första kilometern på ca 2:46. Jag följde en tysk och la första tusen på ca 2:50. Dock verkade tysken tröttna och jag fick själv gå om och dra efter 1200m. Själv, utan att notera några mellantider måste jag ha tappat fart och ut på sista varvet var i alla fall VM-kval inte längre möjligt. Jag tyckte att jag tryckte på väldigt bra, men benen ville inte och jag sprang in på ganska beskedliga 8:42,14. Ingen katastrof, men jag hade hoppats på lite snabbare. Det positiva var att jag kände bra kontroll och tryck i löpningen, samt att hindren var bra och att foten höll.
Efter loppet hade jag sex dagar tills nästa lopp. Benen kändes oförskämt bra under dessa dagar som bara bjöd på lättare löpning, lite backlopp och 200-ingar. Med det i bagaget så förväntade jag mig riktigt snabba tider i Regensburg, Tyskland, där jag skulle göra mitt första 1500m-lopp för säsongen. Det var en varm söndag och ett lopp som var upplagt för tider på låga 3:40. Startfältet var stort, och banan var liten. Jag kom inte iväg så bra i starten och hamnade snabbt i andra spår. Benen som svarat så bra i veckan kändes helt plötsligt kraftlösa och den avslappnade känslan byttes mot en kamp för varje steg fram. En öppning på ca 60 sekunder, som borde vara avslappnad kändes som nära nog ett maxlopp. Jag fortsatte dock att trycka och trycka, utan att hitta innerspåret. In på sista varvet var ”pers” inte längre en möjlighet, men lopp ska också springas för att vinnas och mot sista 200 m tryckte jag på och tog mig om 5-6 löpare och fällde mig in som 3:a i loppet. 3:46 löd tiden, och med tanke på känslan och att jag sprang betydligt längre än 1500m så får det väl vara godkänt. Det är alltid skönt att ha ett utgångsmärke som man sedan kan förbättra efterhand.

Efter det bar det hem till Sverige och en veckas lättare träning ytterligare. På söndagen var det dags för Bauhausgalan, där jag skulle springa 1500m på förtävlingarna med bl.a. Jonas Leandersson och Wille Levay. En hare var beställd som skulle dra 800m på 1:57 och sedan 1200m på 2:56. Jag känner att jag inte kan vara nöjd längre med att ”bara” springa 3:42-3:43, och för att springa snabbare måste man öppna på ungefär de tiderna. När jag gjort 3:42 (vid mer än ett tillfälle) har jag ofta öppnat på 1:59-2:00, och för att göra sub-3:40 från en sådan öppning måste man springa oerhört snabbt de sista 700m. Så planen för loppet var helt enkelt att haka på haren så länge det bara gick och hoppas att det var ”min” dag. Jag la mig direkt i rygg på haren och efter 1:57,2 första 800m kände jag mig stark. Efter 1000m började det dock öppnas en lucka mot haren som jag inte lyckades täppa. Ut på sista varvet fanns det chans till en bra tid, men med 300m kvar hade jag tappat lite mot den tid jag ville ha och syran började spruta ut i benen. På bortre lång gick båda MAI-killarna om och jag trodde att jag skulle bli ifrånsprungen rätt grovt, men jag lyckades svara och tog mig om Jonas på upploppet och blev 2:a.
Så i tisdags sprang jag 3000m hinder i Köpenhamn. Tanken var att försöka utmana VM-kvalgränsen på 8:32. Det var en kall och blåsig kväll i Köpenhamn, så de yttre förutsättningarna var inte perfekta, men motståndet var bra. Ole Hesselbjerg som gjort 8:27 skulle vara den farligaste i fältet. Jag drog själv första tusen på ca 2:52 och kände mig OK. Gick ut lite åt sidan för att låta någon annan dra, men ingen visade sig vara villig, så jag fick fortsätta upp mot 2000m i tät. Då hade farten mattats då jag märkte att kroppen inte svarade så väl, bara 2 dagar efter loppet på Stadion. Jag visste att VM-kvaltiden var körd och satsade i det läget på en så bra placering som möjligt. Dock kunde jag inte svara när Hesselbjerg tryckte på och hittade inte någon spurt tills det var försent. Tog mig i mål som 4:a i loppet, men slog iallafall en del med bättre ”pers” än mig.
Nu sitter jag på ett hotell i Finland, rättare sagt Vasa, och laddar inför lag-EM i helgen med landslaget. Det blir ett till hinderlopp, återigen med gott motstånd. Formen känns osäker, så vi får se hur det känns idag. Det kan bli både fågel eller fisk. Vi har en bra chans att gå upp, så det skulle självklart vara kul att kunna bidra med mer än två handfull poäng! Vädret är klassiskt svenskt midsommarväder, så jag har nog mindre problem med det än de tillresta lagen söder ifrån. Idag vill jag verkligen utnyttja mina styrkor i hinderlöpningen. Vad de är hoppas jag kunna visa i eftermiddag!

Form är annars ett intressant ämne. Genom mina år som elitlöpare så har jag inte riktigt funnit någon stark korrelation mellan känsla och form. Ibland när benen känts grymma har resultaten uteblivit. I motsats till det har jag gjort några av mina bästa lopp när jag känt mig i otroligt dålig form. För mig framstår det som nästan slumpmässigt hurvida jag är i form eller inte. Det är självklart ett tecken på att jag inte riktigt har hittat den där gyllene medelvägen mot toppning, ännu. Men när jag listar ut det en dag så blir belöningen än större. Jag tror iallafall att en del i det helt enkelt är att man sätter större press på sig själv när man tror att man är i form. När man inte är i form så slappnar man av på ett helt annat sätt och allting händer av sig självt. I Regensburg innan loppet minns jag att jag kände mig väldigt spänd. Jag kunde inte få ner pulsen när jag stod på startlinjen och skakade nästan. Mitt snabbaste 1500m-lopp förra året bestämde jag mig inte för att springa förens 20 min innan. Jag hade varit sjuk i 3-4 dagar innan och kunde bara jogga lite dagen innan. I det läget hade det känts helt OK att göra 3:50 eller bryta loppet. Istället sprang jag loppet väldigt taktiskt bra och var nära att springa på ”pers”. Att göra det från att ha varit osäker på att springa bara 30 minuter tidigare känns på sitt sätt orimligt. Lärdomen från det hela är helt enkelt att resultaten kommer ibland när man minst anar det!
För övrigt blev jag lite förvånad några gånger de senaste veckorna. Jag har hjälpt till både på Stockholm Marathon och på SM-milen och hade flera som kom fram och sa att de följde den här bloggen och tyckte att jag skulle skriva mera. Det uppskattas verkligen, så tack till er! Det ger mer motivation till att skriva.
P.S. Glöm inte att följa mig på sociala medier. Jag finns på Instagram och Twitter som @elmarengholm