Senast jag skrev hade jag precis kommit hem från Taiwan och laddade om för Finnkampen. Finnkampsloppen blev båda intressanta på sitt sätt. I 1500m-loppet gick det rasande fort första 300m innan farten sjönk. Under de första 100m kämpade jag om tätpositionen med en finne och vi gick lite hårt mot varandra, men ingenting som skulle höja några ögonbryn i ett vanligt 1500m-lopp, och framförallt inte i en Finnkamp. Om något så gick finnen hårdare åt mot mig. Hursomhelst, inga ”hard feelings” och handskakning efter målgång. I mål hade jag förresten kommit trea efter att själv ha ökat farten efter 800m men tröttnat lite sista 200m på ben som inte kändes så pigga som veckan tidigare. Dock hade jag bara Andreas Almgren och Andreas Kramer framför mig så 16-6 till Sverige och ingen skada skedd. Döm då till min förvåning när ett DQ (diskvalificering) dyker upp bakom mitt namn när resultatlistan kommer upp på storbilden. Någon paragrafryttare till bandomare har alltså bestämt sig för att underhållning och Finnkampsglöd kan vi inte ha, och fysiskt kontakt i friidrottens kanske mest fysiska gren ska belönas med diskvalificering. Gissningsvis har berörd domare aldrig själv sprungit något 1500m-lopp på hög nivå. Än mer besviken blir jag på juryn som inte häver det katastrof-usla beslutet trots video som visar att enbart obligatoriska Finnkamps-tacklingar har delats ut. Jag blir sällan upprörd, men då var jag fan arg. Sedan kändes det sådär att kanske ha kostat laget segern.
På det viset var det lite ett skänk från ovan att Napoleon Solomon fick kasta in handduken inför 5000m och jag fick förtroendet att springa, trots tveksamma meriter på sträckan (aldrig sprungit för tid). Jag hoppades förstås på ett långsamt lopp då jag var mer 800/1500m-tränad. Efter de första 2 km på runt 7 min kan man säga att jag fick min önskan uppfylld med råge. Det är nästan så att det inte går att springa långsammare än 3:30 min/km med spikskor på bana. Det är så olidligt långsamt, och så tror jag också att det såg ut på TV (tips dock, om någon icke-löpare sitter hemma och tänker: ”Det där skulle jag kunna göra”, gå till närmsta gym, sätt löpbandet på 17 km/h och se hur länge du hänger med!). Finnarna fick tillslut nog av den låga farten och insåg att vi svenskar hade bättre spurter och det var dags för grillning. Sagt och gjort ökades farten, men det var knappast någon gasolgrill som de hade tänt. De nästkommande två kilometrarna gick i ca 2:50, så fortfarande ingen jättefart. In på sista varvet kände jag mig fortfarande oförskämt fräsch och med 300m kvar tryckte jag på allt vad jag hade och kunde flyta in på upploppet som ohotad segrare. Den känslan var skön efter diskningen dagen innan! Sista tusen gick på 2:32,7, sista varvet på 54,9 och sista 3000m på 8:14. Jag hade dock en del tur att loppet artade sig som det gjorde, det passade mig väl.
Efter Finnkampen hade jag en kortare period med vila på 3 veckor. Jag sprang lite då och då, men inget strukturerat. Jag tror att sådana perioder efter säsongen är viktiga. För det första är det bra för knän, fötter, leder osv. att få återhämta sig efter 11 månaders konstant daglig belastning. Ofta kan man också mot slutet av säsongen ha någon skavank som går att springa med, men som så småningom kommer att leda till en värre skada. Efter säsongen är det perfekt att låta den skadan läka helt. För det andra är det viktigt att mentalt kunna koppla bort löpningen under en liten period, att slippa känna att man måste, måste ut och träna. Det finns ju faktiskt många andra saker man kan ägna sig åt som inte alltid går så bra under säsongen. Själv åkte jag både till Berlin och London, utan att det vare sig var tävling eller träningsläger. När man tränat 11 månader i rad så är det inte tidiga morgonpass och tuffa banintervaller man längtar efter. Efter några veckors semester känner man sig återigen taggad att inleda träningen inför nästa säsong. Underskatta aldrig vikten av viljan i träningsprocessen. Det spelar ingen roll om man tränat varje dag sedan man var 10 år om viljan och glöden helt försvunnit när man är 20 år och man lägger av. Hellre då att man har en del perioder med vila och blir 20, 25, 30 år och fortfarande vill mer! För att citera Colm O’Connel, tränare för David Rudisha och många andra kenyaner (artikel här!):
”This time David had a three-month rest after his last race on 29 August, in Zurich. Three months without any kind of training. He needed this long break for charging his batteries – physically and mentally. When he resumed training, we had to be very careful. You could easily catch an injury. Basic conditioning, easy runs, about 60km a week, some gym work, exercises. Slowly but surely we increased the quality, the weekly mileage remained the same. In March, we started adding the track workouts.”
Här är en annan bra och kort artikel om viloperioder hos elitlöpare (länk).
Efter 3 veckor smög jag igång med träningen lite. Det gick lite trögt i början, som sig bör, och jag fick en lättare bristning i en vad, som dock försvann ganska snabbt. Inför terräng-SM var jag helt klart inte i mitt bästa slag, men det var heller aldrig tanken. På en extremt tunglöpt bana av lera, lera och lera sprang jag till mig en 13:e plats på korta banan (4 km) och en 10:e plats på långa banan (12 km). Det var otroligt tufft att springa och aldrig känna att man hade något flyt. Vart man än satte foten var man tvungen att aktivt hålla balansen och att känna att all kraft framåt försvinner i leran är frustrerande. Napoleon, som vann båda loppen, dansade med lätta ben över leran till två segrar medan jag mest kände mig som Bambi på is. Jag kände också av någon form sjukdom veckan mot SM som sedan bröt ut efter helgen med full kraft. Den veckan kunde jag inte träna så mycket, och den träning jag gjorde låg på en patetisk nivå. Med andra ord blev SM ingen succé, men som sagt, det vara aldrig tanken och ingen skada skedd. Vi lyckades också springa till oss två lagmedaljer, ett brons på den korta banan och ett silver på den långa banan. Det kändes iallafall skönt att kunna bidra till klubben (Hässelby SK) som gör det möjligt för mig att lägga ner så mycket tid som jag faktiskt gör på löpningen!
Direkt veckan efter sjukdomen kände jag mig som en ny man. Jag avhandlade ett mycket bra 8 x 1km-pass längs Djurgårdskanalen, sprang ett stabilt tröskelpass och körde ett hårt och bra fartlekspass i Stora Skuggan med den stora grupp elitlöpare från Stockholm möts varje lördag och tränar. Det är intressant hur man en vecka kan vara som nästan sämst, för att nästa vecka känna sig som en gasell. Det är svårt att sätta fingret på, men när formen börjar infinna sig springer man med en lätthet i steget och kan slappna av även under hård ansträngning. Framförallt brukar jag börja känna på de lättare distanspassen att man är i form i att man måste anstränga sig för att springa långsammare än 4 min/km.
Att formen började komma var vältajmat med den första internationella terrängtävlingen jag hade tänkt springa, Salzburg CrossAttack. Loppet var 8,7 km och sprangs söder om Salzburg vid Österrikes olympiska träningscentrum. Banan gick i flera ganska korta varv där ca 50 % var packat grus, 25 % var gräs och 25 % var jordunderlag. Arrangörerna hade även kastat in några hinder i form av stockar och höbalar att hoppa över. Direkt från start var tempot relativt lugnt och jag hängde med längst fram. Efter ca 3 km gick loppets stora favorit, Tysklands EM-bronsmedaljör på 5000m Richard Ringer, upp i tät och ökade farten markant. Jag släppte direkt en lucka till 4 man, bl.a. då Ringer och även David Nilsson, och tänkte att jag springer i ett jämnt tempo och försöker jaga ikapp de som inte klarar det höga tempot som Ringer satt upp. Loppet var uttagningar för Österrikes lag till terrräng-EM, så jag jagade sedermera med flera österrikare i en andra klunga. Vi närmade oss i perioder bara för att få se David och Richard glida ifrån gång på gång. Med två varv kvar, ca 2,5 km, höjde jag själv farten och försökte springa ifrån min klunga. Jag fick en liten lucka och kunde även ta mig om Valentin Pfeil (österrikare med 2:14 på marathon) som tröttnat lite och jagade stenhårt för att hinna upp Österrikes bästa banlöpare, Andres Vojta, som låg trea. I mål blev jag 5:a efter att aldrig riktigt fått kontakt med Vojta och blivit omsprungen på sista varvet av en tjeck. Jag hade 3s upp till tjecken och 5s upp till Vojta på tredje plats. Richard Ringer vann ganska väntat (37s längre fram) och David blev 2:a (22s längre fram). Därmed blev det varken pengar eller Mozartkulor för underskriven. Dock tar jag med mig en go känsla där jag kände att jag hade kontroll under hela loppet och kunde springa relativt avslappnat i hög fart. Nästa helg ska den sista terräng-EM platsen tilldelas i Warandeloop i holländska Tilburg. Formen pekar iallfall helt klart åt rätt håll!
