Under längre ledigheter förvandlas jag till en hemmafru från femtiotalet/heltidslöpare. Det innebär konkret att jag bakar och springer väldigt mycket. De senaste veckorna har jag bakat inte mindre är elva olika sorters kakor och i snitt sprungit runt åtta (bra) mil i veckan. Jag är övertygad om att ovanstående har ett samband och är som ni förstår inte någon anhängare av LCHF…
Hur som helst; gårdagen var inget undantag, så efter att ha bakat lite småkakor stack jag ut på dagens pass. 11 km, inklusive 6 km fartlek stod på schemat.
Gårdagens småkakor
En del älskar fartlek, men jag tillhör dem som blir helt förvirrade och frågorna hopar sig. När ska jag springa fort? Hur fort? Hur långt? Eller som Tove sa: ”Jag kan ju inte bestämma! Då springer jag ju inte fort överhuvudtaget!”.
Jag har sprungit i snart ett decennium, men blir liksom inte klok på upplägget. Det sägs ju vara en svensk träningsform, men jag är skeptisk. Den där ”hipp-happ-vi-får-väl-se-hur-det-blir”-mentaliteten känns väldigt…osvensk…(om man nu får generalisera på det viset).
Lyckligtvis hade Anders Szalkai även haft oss strukturtörstande löpare i tanke och erbjöd ett mer styrt upplägg med antal minuter snabb löpning varvat lugn jogg. Det passade mig utmärkt och jag satte passet utan problem. Därför tänker jag alltid tillämpa den typen av fartlek som jag härmed döper till Tysk fartlek.
Älskar att gå på barnkalas efter långpass (här hos min syster)!
Apropå Tyskland (eller Österrrike om man ska vara petig) så funderar jag på att baka en Sachertårta till helgen, borde funka bra som uppladdning inför söndagens långpass…
