Ingen träning :(

Sist hade jag bihåleinflammation, kände mig stressad… vilade två dagar och började sedan försiktigt att jogga. Vad händer… naturligtvis blir det värre och värre för att i går efter två veckor vara så jäkligt att det blev vila igen. Läkare i dag, har nu även fått öroninflammation – innebär att den första inflammationen läker inte då kroppen även ska ta hand om den nya? Resultat – fem dagars vila med antibiotika, började kuren idag…

Misstänker att jag inte är den första som gjort misstaget, varför är det så svårt? Nu är det plötsligt över tre veckor utan riktig träning, lägg till den lugna perioden efter Valencia Marathon och jag kan nu summera nio veckor utan tuff träning.

Sist skrev jag om varför jag springer:

Jag springer för att det ger mig mening, lust, energi, ett oslagbart sätt att släpa jobbet en gång om dagen, ibland två. Löpningen för mig är även rollen som ordförande och tränaren i en klubb – ger mycket socialt, härliga vänner och underbara upplevelser.

Dessutom jakten på rekord. Personliga, klubb, skånska och svenska rekord – känslan är oslagbar. Jag summerar varje år med att skriva ner årets höjdpunkter, i år är det inte SM medaljerna, VM medaljen utan ett svenskt rekord – tänk snabbast genom tiderna, cool känsla. Jag slog även ett personligt rekord, 50 år gammal – det känns också stort…

Mycket som är grymt med löpningen. Vad händer med oss löpare när vi tvingas vila?

För min del så är det plötsligt som om alla jäklar tränar dubbelpass varje dag, det är aldrig så många FB inlägg om bra pass, resultat, etc som när man själv inte kan springa. Allt påminner en om löpningen… sitter man i bilen ser man löpare överallt, ser man ut från kontorsfönstret passera de igen, promenerar man på stan kommer de springande… Alla de lyckligt lottade som inte tvingas vila. Tänker på citatet som iofs är jäkligt överdrivet men i dessa stunder känns rätt, ”en dag utan träning, en dag utan mening ”:)

De flesta av oss driva av mål, jag har mål redan den 31 januari, börjar ju kännas så där. Sedan väntar ett inne SM, hade planerat inne EM också.. Målen känns plötsligen inte så intressanta, just nu finns bara ambitionen att få springa igen.

Destruktivt och naturligtvis i ett större perspektiv riktigt överdrivet, men det hjälper inte nu…

En anledning till att jag tar upp detta ämne är faktiskt att nästa nummer av Spring nu börjar hitta sin form. I detta nummer får vi följa en tjej som blev skadad, men hittade motivation och inspiration att ge allt på olika alternativa träningar, ffa crosstrainern. Resultatet efter många månaders rehab – nytt pers på 10km. Är man sjuk kan man ju tyvärr inte ens köra CT men den resa tjejen har gjort har lärt mig mycket om både den mentala biten och den fysiska. Missa inte nästa nummer, jag lovar ni kommer få nya insikter. Kommer även vara en annan story om en skadad person med otroligt driv…

Själv fortsätter jag tycka synd om mig själv och önskar alla andra god fortsättning och många underbara km 2015. Min summering 2014 såg ut så här: