I skrivande stund har kroppens klagosång dämpats en aning (men för dig i läsande stund kan ju detta sällsynta tillstånd redan ha gått över.) Som jag berättade om härförleden så har fötterna gnällt lite, men jag har gått upp i skostorlek och nu inlett det mödosamma arbetet med att byta ut min skopark, och det verkar ha gett en positiv effekt. Som professionell (nåja) hundjoggare är jag ofta uppe och nosar på 30000 steg om dagen och det är klart att det sliter en del på mina tassar.
Nåt som jag har hört talas om och nu äntligen testat är att springa i foppatofflor. Jag är mycket positivt överraskad så här långt! Jag har redan ett par s.k. ”barfotaskor” som varken har dämpning eller drop. En bredare tåbox visserligen men känslan är ju fortfarande att foten är väldigt instängd. Jag har har aldrig varit tillräckligt sadistisk för att klämma ner mina fötter i ett par Fivefingers men det verkar ju ännu mer klaustrofobiskt. Det man vill åt med en barfotasko är väl inte en stenhård fotisättning? Snarare en luftig känsla där foten är fri. Och där levererar verkligen ett par Crocs. Jag tog till rejält i storleken, dom sitter farligt löst på foten, skallrar i steget men sitter kvar. Luft strömmar in genom hålen, tårna kan spreta, hälsenan får vara ifred och ingenting skaver. Och så landar man mjukt. Det är som att springa uppför en sommaräng, kanske inte utan att bli det minsta trött för hur det står till med energiåtergivningen är lite oklart, men alltihop får man till det facila priset av 349 kr.
Men jag rör mig även i andra änden av skalan och har köpt ett par nya tävlingsskor, två nummer större än mina förra och typ tio gånger dyrare än foppatofflorna. Jag har väl sagt ett tag nu att det börjar bli dags att sluta springa lopp och bara se till att undvika skador och hålla sig på benen. Min försörjning står och faller med dessa ben! Men jag lyssnar inte på mig själv. Så nu är dyra skor köpta, anmälningsavgifter betalda och framtida skavanker förmodligen på väg.
En annan anledning till att fotproblemen ebbade ut och som jag vill tipsa om är att jag bokade en tid för undersökning. Det gör ofta susen. Alltså inte att nån tar en titt på skadan, utan själva bokningen i sig gör att symptomen försvinner mer och mer ju närmare den bokade tiden kommer. Det går alltså inte att hugga en akuttid nästa dag, utan bör göras ett par veckor fram i tiden. Sen kan man boka av dagen innan eller hur nu avbokningsreglerna ser ut. (Vilket också öppnar upp för bokningsbara akuttider för folk som inte har vett att vänta.) Det här kände ju redan dom gamla grekerna till. Enligt myten sprang Feidippides 20 mil från Aten för att stresstesta en hälsporre inför en inbokad fysiotid han hade i Sparta. När han kom fram var all smärta borta och resten är som det brukar heta historia. Och tror ni att han sprang i luftiga eller oluftiga skor? Just det.
