Järgren stack iväg snabbt nerför kröken. På några sekunder fylldes kroppen av adrenalin, ångest och fokus. Berner närmar sig för att ge mig stafettpinnen och ta upp jakten. Hela hans ansikte och kroppsspråk signalerar att han gett ALLT på sin sträcka. Jag fångar upp stafettpinnen, ökar armpendlingen och skjuter explosionsartat ifrån med vader, lår och bål i långa sprinterkliv. Jag flög fram i mina 90g skor och när jag stack iväg på tredje sista sträckan i loppet hade jag bara en sak i huvudet. Järgrens rygg och en vinst i stafetten.
Andreas Järgren, djurens djur. Mytomspunnen, kung av backar och respektingivande snabb. Utöver detta även en jäkligt trevlig kille. Förutom att han gjorde en legendarisk insats som farthållare under Helsingborg Marathon 2014 och filmade alltihop med GoPro på ett helt otroligt vis (ni kan se denna film här) så innehar han min respekt av en annan anledning också. En myt har byggts från en händelse på Springtime (lokala 10km loppet i Helsingborg) 2014. Det var inte många som hade sett Andreas på klubbträningarna under året. Några hade dock pratat om att de sett honom träna uppför Hallandsåsen med bildäck släpandes efter sig (Rocky kan slänga sig i väggen). Sen händer det. Han dyker upp på startlinjen och efteranmäler sig för Springtime 2014. Ett prestigelopp lokalt som man vill göra en bra tid på. Andreas sticker iväg med en klunga hemmalöpare långt fram. Ettan och tvåan i loppet är i en klass för sig men sedan kommer klungan som Andreas ingår i. När de närmar sig markeringen för kilometer 2 (som också är starten för en klättring på 40 höjdmeter fram till kilometer 3) ska ha enligt rykten ha gjort något magiskt. Han vänder sig till klungan som till stor del består av klubbkompisar och yttrar orden ”Modets år grabbar” och sedan drar han iväg från klungan. Och sololöper hela vägen in i mål på en tredjeplats och tiden 34:22 på den kuperade milen. ”Modets år” var klubbens slogan för året, ”mod” – att man skulle våga satsa. Vi kan i mina kretsar konstatera att denna one-liner gjorde honom delvis odödlig. Nu till frågan, varför har jag haft en utläggning om Andreas Järgren? Jo det var denna man jag fick i uppgift att jaga på sträcka 15 av 17 på stafetten idag. Dags att plocka fram lite pannben.
Stafetten går på samma bana som maratonloppet och där finns möjlighet att växla på 16 ställen längs med banan, vilket resulterar i 17 sträckor att springa. Antalet deltagare i laget är upp till varje lag och vi var fem stycken snabba löpare i vårt, matchat av fem lika snabba löpare som utgjorde klubbens andra lag, de som vi kämpade mot. Där finns inga regler kring att löparna inte får springa mer än en sträcka så det är en logistik-övning deluxe under denna tävling för vår del. Vi är en som springer första sträckan medan de andra åker i bilen till nästa växling. Där hoppar nästa löpare ut och växlar. Löparen som precis sprungit hoppar där in i bilen och sen kör vi vidare mot nästa växling där en ny löpare hoppar ur bilen och växlar etc. Detta resulterar i att i vårt lag om fem personer så sprang alla löpare 3 eller 4 sträckor var. Sträckorna var ungefär mellan 2-3,4km stycket och hade olika karaktär gällande underlag och lutning. Jäkligt roligt, hektiskt och tufft. Det som var absolut roligast var att vi mötte ett väldigt jämnstarkt lag. Så pass jämnstarkt att under de första 36 kilometerna var vi aldrig varit mer än 40 sekunder mellan varandra och turats om att hålla ledningen två gånger. Helt sjukt när man tänker efter. Det resulterade även i att det blev ”en tävling i tävlingen” konstant från sträcka till sträcka eftersom det hela tiden var en som ledde och en som jagade, med kort distans mellan. Varje meter, varje sekund och varje sträcka räknades. Varje sträcka var det två löpare som gick upp mot varandra i en duell. Och efter 36 kilometers slit, ruskigt snabba ben och oerhört mycket glädje kommer vi till punkten där min historia börjar. Vi hade alla kört några sträckor var och benen började bli mosiga. Men Berners fighting face när han flyger mot mig för att växla gav energi.
Vi låg runt 20s efter ledarlaget vid 14:e växlingen och jag hade framför mig en 2,2km platt (trodde jag) sträcka… Mot Andreas Järgren, en väldigt tuff utmaning. Ledarbilen kommer och deras löpare efter. Ännu tuffare, jag börjar i underläge. Men då… Då ser jag honom komma flygandes ner för backen i ruskig fart. Det fighting face som min lagkamrat Andreas Berner visade upp gjorde som att någon slog om en mental knapp hos mig. I mitt huvud tänkte jag ”Där ska inte finnas något kvar att plocka ut när min sträcka är kvar”. Finns där krafter kvar så har jag misslyckats. Jag hade bestämt mig. Att ta ut alla sista krafter på detta sätt är lättare sagt än gjort och otroligt ångestfyllt och smärtsamt att göra, men Berners kämpaglöd gav mig inget val. Efter växlingen låg jag runt 20-30m efter Järgren och tog ett snabbt beslut, jag ökar farten tills jag är uppe i ryggen på honom. Efter 400m ligger jag direkt bakom honom med lätta och snabba steg, men med häftig andning. Våra lagbilar kör förbi och peppar men jag tittade bara rakt fram in i Andreas rygg. Fokus. Jag hörde tävlingsledaren Svenne köra förbi och hojta ut ur rutan om att detta var en sjukt häftig upplevelse att vara med om, två lag så jämna och fokuserade att ta hem vinsten efter så många kilometer. Jag kände en svag ångest skölja över mig när första kilometern visar 3:05 och jag vet om att jag är inne på ”överfart”. Då växlar Järgren upp och jag har svårt att hinna med. Han sneglar bak på mig och börjar sicksacka över vägen och tillbaka igen. Han gillar inte att jag ligger i rygg och försöker skaka av mig. Han lyckas. Jag tappar meter för meter. Tills vi sprungit 1800m på vår sträcka. Kartan hade sagt att det skulle vara ca 400m kvar till växlingen. Min hjärna kickar in. 400m, det är ett varv på banan hemma på Heden. Ett jävla varv. Jag ökar för att hinna ikapp och närmar mig. Målet var helt klart – att vara direkt i rygg vid växling.
Jag hör någon säga att växlingen är vid parkeringen. En lagkamrat till Andreas springer upp jämsides och peppar honom, måste vara nära nu tänker jag. Ser parkeringen där framme och några Götalöpare, lägger in en rejäl spurt och känner grymt välbehag när jag inte är mer än 5-10m bakom Järgren. Men då kommer käftsmällen… Växlingen ligger inte här, den ligger längre fram efter en brant serpentinbacke på ca 200m i skogen. All luft går ur mig. Jag är helt tömd på krafter. Men… det är även Järgren. Mina lagkamrater Berner och Kenth springer nu bredvid mig och peppar och skriker. Jag sliter som jag aldrig slitit förr uppför backen. Men jag är helt slut. HELT SLUT. Mjölksyran tar över och låren låser sig. Men samtidigt ser jag att Järgren drar inte ifrån, han är lika trött. Vi sliter uppför backen och den planar ut på grus. Järgren börjar glida ifrån mig när jag hör Berner bakom mig. ”Ta ut det sista, kör!” På något sätt hittar jag krafter att växla upp en aning och när jag skickar stafettpinnen till David, vår snabbaste löpare, är vi inte mer än ca 5-8sek efter det andra laget. Jag lägger mig ner några sekunder på gräset och andas häftigt. Jag är så. jäkla. nöjd.
Jag tvingar upp mig själv och vi hoppar in i bilen och kör mot sista växlingen. Jag får mängder med beröm från laget men även från motståndarna. Detta är det häftigaste med dagens tävling. Kärleken. Båda lagen har trots otrolig tävlingsinstinkt under hela loppet berömt, peppat och tackat varandra längs alla sträckor, oavsett lag. Jag och Järgren gav varandra en snabb high-five innan vi hoppade in i bilarna. Vilken jäkla kick sträckan var och båda hade lidit lika mycket när vi insåg att backen väntade. Men efter detta gick det undan, David var fräsch och förvaltade förutsättningarna genom att ta ledning med ca 30 sekunder och vindsnabbe Erik spurtade ifrån ytterligare på sista 1800m och vi kunde möta upp honom längs sista biten in i mål. Slutsumman blev nytt banrekord på 2:20:45 (förbättring mot Falkenberg Allstars gamla rekord med ca 2min 45sek) samt vinst i stafetten. Men det som vi verkligen tar med oss från dagen var en sjukt rolig upplevelse. En laganda där alla gjorde en monsterinsats på varje sträcka och inte vek ner sig. Alla presterade utifrån sina förutsättningar och vi var alla så otroligt nöjda. Denna dagen kommer vi nog alla komma ihåg ett tag framöver.
Klockan är nu 01:30 och dags att packa ihop. Tror jag tar en vilodag imorgon sen laddar vi om inför nya mål med start på måndag!
/Han med stela vader
