Det sägs att löpning är en förhållandevis billig sport och vissa dagar är jag benägen att hålla med. Det är dagar då passen inte kostar något, varken i mental eller fysisk ansträngning. Dagar när man flyter fram utan någon större kraftinsats. Dagar när man känner sig rikast på jorden.
Men andra dagar är löpningen riktigt, riktigt dyr. Dagar när benen är tunga och man inte får ett enda steg gratis. När syreskulden sätter sig direkt. När man får betala för tidigare pass, utebliven stretch eller dålig timing med mat och dryck. Dagar när känns det som om man bara ger och ger, utan att få någon tillbaka.
Sådana dagar är inte roliga, men följande lätta pass känns desto bättre. Så även under dyra dagar försöker jag bita ihop, sätta den ena foten framför den andra och tänka att varje steg ändå är en liten, liten investering i mig själv.
