Inspiration. Svårfångad, svårflörtad och svår att behålla. Vi försöker hitta den i våra djupaste dalar och vi släpper den för lätt vid bakslag. Vi jagar den i spåret, på nätet och i våra drömmar. När den är som bäst ger den dig ett rus som är svår att beskriva, när den saknas kan den lamslå även den bästa av oss. ”Den känslan”.
Jag sitter och andas ut på trappan utanför dörren till mitt hem. Passet var precis det som jag hade hoppats på, ett klart besked om att jag närmar mig. Pass för pass har den smugit sig på, ”Den känslan”. Ingen mjölksyra, ingen pipig andning, inget tekniskt slarv, bara total kontroll. Jag känner mig äntligen redo. Redo att tro på mig själv och att komma tillbaka i mitt livs form. Nu kör vi.
Detta året har löpmässigt inte gått enligt plan. Det har varit mycket elände med småskador och sjukdomar och livsmålet att nå 34:59 på 10km (läs mer om detta i inlägget Sub35 – kampen mot klockan och jakten på lycka) har känts ljusår ifrån. När baksidan brast för några veckor sedan gav jag upp. Jag värmde upp själv inför debuten på 1500m på Pallasspelen i Malmö och baksidan smärtade rejält. Känningarna hade varit konstanta i 4 dagar trots vilan. Jag drog på en intensiv fartökning och låret hög så pass mycket att det påverkade min löpteknik, jag började halta. Så i ett lätt regn, ensam utanför Atleticum i Malmö en februaridag 2015 dog drömmen. Inspirationen försvann på en hundradels sekund och har varit borta sedan dess. Fram tills idag.
Ovanstående beskrivning är så klart överdramatisk. Men det är just detta som är det som är så speciellt med löpningen och inspiration. När den står som högst kan den få dig att känna dig som nybliven världsmästare och när den står som lägst som en avdankad föredetting som lämnar löpningen i skymundan. För egen del är jag i det stadiet att jag är på väg tillbaka. Den regerande världsmästaren har klivit ut ur skuggorna och ska än en gång ta sig an kampen om världsmästartiteln. I mitt huvud i alla fall.
Veckan har bestått av formtoppning inför söndagens tävlingspremiär på 10km. Målsättningen är att fila mitt PB med löpvagn från 39:58 till 38:59. Min son är väldigt förväntansfull och min träning har gått som en ångvält. Inspirationen står högt på himmeln och hybrisen är påtaglig. Ett gott tecken. I måndags gjorde jag tillsammans med inte mindre än två ”harar” ett 5000m test (uppdelat i tio intervaller) som kändes ohyggligt bra. Man kör 3x600m, 4x500m, 3x400m (5000m totalt) med en minuts vila mellan varje intervall. Sluttiden blev 25:14, 16:14 om man tar bort vilan från beräkningen (3:15/km i snitt på intervallerna). Jag hade bra kontroll och känslan var god. Detta fortsatte idag när jag körde 10km med en 3km tröskel längs med banan som ska springas på söndag. 4km uppvärmning i 5:00/km tempo och sen ökade jag. Först tröskelkilometern gick på 3:40, nästa på 3:35 och sista på 3:27. Jag saktade lugnt ner farten och körde fyra kilometer till i nerjogg. Känslan på sista kilometern hade varit grym. Total kontroll och en kontrollerad andning och steg. Det var länge sedan sist jag kunde springa 3000m tröskel med snitt 3:34/km på ett kontrollerat vis. Den känslan. Imorgon väntar sista nyckelpasset inför söndag, 90/30 i 5km. 90sek snabbt följt av 30sek långsamt tills jag når 5km. Passet kommer att ske med sonen i löpvagnen och jag hoppas på en god känsla. Rapport följer…
Som en avslutning vill jag dela med mig av min senaste inspirationsboost, framförallt nu när tävlingssäsongen drar igång.
Förra veckan cirkulerade det ett youtube-klipp från 2011 i min facebook-feed där en etiopisk löpare vinner ett lopp på 3000m inomhus och spöar löparlegenden Mo Farah på sista varvet. Varför var detta så uppseendeväckande förutom att tiden var grym? Han gjorde det med en sko. Han tappade högerdojan vid starten och nötte av varv efter varv på 200m banan i extremt tempo och plockade till sist hem vinsten. En fantastisk bragd. Jag har sett klippet (som innefattar hela loppet, filmen är strax över 11min långt) ett antal gånger nu och spolar tillbaka till ett ställe gång på gång. Det har ingenting att göra med skon som flyger av vid starten att göra. Det är när de ringer i klockan som markerar sista varvet. Etiopiern har väntat länge. Han har avvaktat och analyserat. Men i samma sekund som klockan ringer så exploderar han mellan Mo Farah och Kenyanen som slutade trea. Mo Farah släpper inte, han vägrar ge upp förstaplatsen och resultatet blir en långsprint mellan de två som inte är över förrän de går in i sista kurvan och etiopiern lyckas dra ifrån. Den känslan, inspiration när den är som bäst. Vilken. Jäkla. Kick. Ni kan se klippet här, sista varvet infinner sig 08:11 in i klippet.
GRYMT!!!!!
Ännu ett lysande blogginlägg! Men du kör mycket kvalitet för att vara sista veckan inför ett lopp: långintervaller, tröskel och sedan 5 km 90/30. Borde du inte spara lite på krutet till tävlingen?
Inspirerande. Tackar
Du får fem ! ! ! ! ! för bloggarna
Tack för detta, värmer och inspirerar!
Du har så klart helt rätt Gunnar, svårt att hålla igen när träningen börjar klaffa…
Tack morfar! Kul att du läser! På söndag firar vi dubbelt